jagarbra.blogg.se

Jag har svårt att möta mina demoner.

 

Ska man kalla det demoner? Det låter så hemsk.

Som om jag vore galen. Jag hör ju inte röster eller så.

Det är tankar. Och mycket känslor.

 

Jag distraherar mig med saker hela tiden för att slippa. För att komma undan tankarna. För att slippa tänka. 

 

Jag blir rädd när det är tyst, då dyker minnen upp.

Det är som värst när jag ska sova på natten.

Då kommer dem. Tankarna. Rädslorna. Känslorna.

 

På dagarna går jag till gymmet. Där kan jag fokusera på träning. På det jag kan göra, ryggsmärtorna sätter många käppar i hjulen. Men vissa moment kan jag göra. Jag har lärt mig.

 

Lyssnar på ljudbok. Inte musik för då får jag tid att tänka. Lyssnar noga på orden i ljudböckerna. En musiklåt ger för mycket utrymme för att tänka.

 

Tittar på film. Då måste jag också fokusera för att hänga med i handlingen.

 

Kollar på serier, marathon-kollar. Helst utan paus. För då kommer tankarna.

 

Jag spelar tv-spel. Det är kul. Där krävs det mycket fokus och koncentration.

 

 

Ibland går jag till gymmet på eftermiddagen också.

 

Städar ibland, men det gillar jag inte. Då kommer tankarna. Men jag blir stressad när det är stökigt. Jag tycker det är trist att städa, men jag blir lugn när det är rent och snyggt.

 

Det är väl ändå typiskt: kaos på insidan, ordning på utsidan. 

 

Stereotypt.

 

Vad jag skulle komma fram till är att jag gör allt möjligt för att slippa konfronteras med mina egna tankar. Mina egna minnen.