jagarbra.blogg.se

Jag blev mobbad som barn.
Under hela låg- och mellanstadiet.

Det var fyra tjejer som trakasserade mig.
Retade mig.
Sa dumma saker.
De trängde in mig i ett hörn.
De gjorde min skoltid till ett helvete.
De frös ut mig.

De slängde glåpord.

De spred falska rykten om mig.

De tryckte ner mig.

Väl i högstadiet avtog mobbningen. Jag skaffade fler och nya vänner. De fyra var inte lika starka mot mig. Vi hade också bytt mark. Ny skola. 

På högstadiet blandades vi upp.
Deras och mina "nya" vänner gillade mig.

Jag var inte mobboffret längre.
Mina nya vänner och mobbarna blev vänner och jag accepterades till slut. Jag och de fyra tjejerna hade alltså nu gemensamma

vänner. Därför var jag skyddad.

Men jag undvek just de där fyra. Vi gick 3 år tillsammans på högstadiet. De fyra tjejerna lät mig vara i fred under högstadiet. Förmodligen för att jag hade skaffat fler vänner och var omtyckt av flera på högstadieskolan.

Ett tillfälle minns jag väl av mobbningen.

Vi var i kapprummet. De fyra tjejerna stod riktade mot mig. Jag ensam längs ena väggen och de fyra i bredd längs andra väggen.

De skrek dumma saker.
De sa att jag var annorlunda.
Att jag bara lekte med killar.
Att jag ville vara en kille.
De hånade mig och retade mig för att jag föredrog att leka med killar, (men jag hade ju inget val; tjejerna mobbade mig).
En av tjejerna gav mig rådet att gå och köpa en falukorv att ha mellan benen så jag kunde bli en kille. Alla tjejerna skrattade högt. De pekade på mig och skrattade. Högre och högre.

Vid flera tillfällen attackerade de mig. Alltid dessa fyra tjejer.

De lät mig aldrig vara med och leka.

De sysslade med utfrysning på hög nivå.

De gav sig alltid på mig. Ingen annan. Jag var deras hack-kyckling.

 

Vid något tillfälle måste jag ha sagt något, eller så uppmärksammande mamma något, eller så hade någon bevittnat mobbingen och informerat min mamma; för plötsligt var vi på möte i skolan. På grund av mobbningen.

 

Läraren beskyllde mig för det hela. Det var mitt fel att fyra tjejer trakasserade mig.

 

Lärarens förklaring var att jag var omogen, i och med att jag var född så sent på året.

Plus att jag inte hade tappat framtänderna ännu.

 

(Just for the record så är jag född mitt i sommaren. Inte för att det spelar roll, hennes förklaring är ändå helt absurd. Och jag var inte heller ensam om att ha mjölktänder kvar i klassen).

 

Det var alltså anledningen till att jag blev mobbad. Enligt en vuxen lärare.

 

Min fröken visste

och lät det pågå.

 

Hon gillade inte mig heller. Jag fick alltid utskällningar och blev oskyldigt dömd.

Jag fick ta skulden för andras brott många gånger.

Läraren lät allt ske.

Fick alltid skit för allt.

 

Hon gillade verkligen inte mig. Anledningen var att jag inte var en "tyst och fin flicka"

som alla andra flickor.

 

Jag hade svårt att koncentrera mig i klassrummet. Koncentrationssvårigheter.

Var stökig och pratig.

Lekte med pojkar.

Hamnade ofta i slagsmål.

 

Jag var inte tillbakadragen och tyst, jag var inte duktig i skolan (som flickor ska vara).

 

Jag var inte som de andra flickorna.

 

Jag gillade inte att hoppa hopprep och byta bokmärken. Jag föredrog att spela fotboll och byta hockeybilder.

 

Jag hade inte klänning och rosa rosetter i håret. Jag målade inte naglarna och hade Barbie-dockor. 

 

Mobbingen och den vidriga läraren jag hade gav mig en dålig start i skolan.

 

Jag är väldigt glad att det tog stopp i högstadiet och inte pågick längre.

 

Men jag hade ändå lidit i 6 år.

Fått skador i själen.

Tappat tillit till vuxna.

Blivit rädd.

Blivit ständigt vaksam.

 

Mobbningen ägde rum mellan 1990-1996, jag kommer fortfarande ihåg lärarens och fyra tjejernas för - och efternamn.

 

Deras ansikten är skarpa bilder i min hjärna.