Skilsmässor
Det gick bra hos psykologen idag. Vi diskuterade hur de två skilsmässor som jag upplevt har påverkat och präglat mitt liv.
Första skilsmässan var vid 10 års ålder. Då separerade min mamma och pappa.
Andra skilsmässan inträffade vid 23 års ålder. Då separerade min mamma och hennes man (som hjälpt mig med mina läxor, baddat mina myggbett med konjak, övningkört med mig, fixade in mig på arbetsmarknaden, cyklade med mig till Shell för att köpa godis sent på kvällen, och så vidare...)
Två så kallade manliga förebilder som bara har stuckit. Övergivit mig utan att se sig om.
Min biologiska pappa återkom dock, efter ett par år, och finns i mitt liv idag.
Han är min pappa, men vi har en märklig relation. Ganska krystad.
Han ställer upp ekonomiskt och så. Men vi känner inte varandra särskilt bra.
Jag känner mig ofta besviken. För han vill aldrig ses eller umgås.
Men när jag får gallstensanfall och blir inlagd på sjukhus, dyker han upp (på två röda) med en sprillans ny laptop.
Men stannar inte ens 5 min.
Jag tror att har gör sitt bästa efter sin förmåga.
Men det känns alltid konstlat. Jag vet inte mycket om honom. Jag tror inte han har koll på mig heller.
Men han fick väl ingen bruksanvisning när jag föddes sommaren 83.
Men känslan av att vara liten, ensam och övergiven har etsat sig fast i min själ.
Och den andra snubben, som jag växte upp med, gick verkligen bara upp i rök. Han har haft alla chanser i världen att kontakta mig. Har haft samma bostadsadress, samma email och samma mobilnummer.
J-vla svikare. Betydde jag ingenting?
När pappa fick reda på min utmattningsdepression bad han mig boka en drömsemester till mig och min tjej, på hans bekostnad.
Han försöker.
Min mamma ska vi inte ens tala om. Det blir ett kapitel för sig.
Första skilsmässan var vid 10 års ålder. Då separerade min mamma och pappa.
Andra skilsmässan inträffade vid 23 års ålder. Då separerade min mamma och hennes man (som hjälpt mig med mina läxor, baddat mina myggbett med konjak, övningkört med mig, fixade in mig på arbetsmarknaden, cyklade med mig till Shell för att köpa godis sent på kvällen, och så vidare...)
Två så kallade manliga förebilder som bara har stuckit. Övergivit mig utan att se sig om.
Min biologiska pappa återkom dock, efter ett par år, och finns i mitt liv idag.
Han är min pappa, men vi har en märklig relation. Ganska krystad.
Han ställer upp ekonomiskt och så. Men vi känner inte varandra särskilt bra.
Jag känner mig ofta besviken. För han vill aldrig ses eller umgås.
Men när jag får gallstensanfall och blir inlagd på sjukhus, dyker han upp (på två röda) med en sprillans ny laptop.
Men stannar inte ens 5 min.
Jag tror att har gör sitt bästa efter sin förmåga.
Men det känns alltid konstlat. Jag vet inte mycket om honom. Jag tror inte han har koll på mig heller.
Men han fick väl ingen bruksanvisning när jag föddes sommaren 83.
Men känslan av att vara liten, ensam och övergiven har etsat sig fast i min själ.
Och den andra snubben, som jag växte upp med, gick verkligen bara upp i rök. Han har haft alla chanser i världen att kontakta mig. Har haft samma bostadsadress, samma email och samma mobilnummer.
J-vla svikare. Betydde jag ingenting?
När pappa fick reda på min utmattningsdepression bad han mig boka en drömsemester till mig och min tjej, på hans bekostnad.
Han försöker.
Min mamma ska vi inte ens tala om. Det blir ett kapitel för sig.
