Sparat i utkast
Skrev just ett jättelångt inlägg om en väldigt privat del av mitt liv. Men jag vågade inte publicera det. Rubriken var "Identitetskrisen 2010".
Den handlade om hur jag, som superhetero, blev blixtförälskad i en tjej. Helt utan förvarning. Hela världen vändes upp och ner. Jag hade varit tillsammans och förlovad med min dåvarande kille i 7 år.
Vi hade levt i 7 år ihop. Bodde ihop, hade gemensam ekonomi, planerade bröllop och barn.
Då kom hon in i mitt liv, med dunder och brak. Jag krigade mot mig själv, mot henne, mot mina egna fördomar. Mot allt. Existensfrågor snurrade i huvudet på mig. Vem är jag? Vad är jag? Hur gör jag nu?
Jag är än idag inte helt klar med det där, verkar det som. Jag är fortfarande inte helt "öppen" med min läggning. Eller vad man nu ska kalla det. Jag råkar vara ihop med en tjej just nu, vill inte bli stämplad för det.
Jag har aldrig ångrat någonting. Eller jo, jag ångrar dock att många fick lida i processen. Det var inte bara jag,
utan även han,
och hon.
De fick lida av mitt inre kaos.
Men...
Jag och tjejen lever lyckliga ihop idag.
Ex-killen lever också lyckligt idag, han träffade en tjej och startade familj med henne. Jag är glad för hans skull.
Jag har fått en jättefin flickvän och vi planerar också en framtid ihop, med familj och allt. Vi vill leva ett "helt vanligt" liv, att vi båda råkar vara tjejer gör att processen blir lite mer komplicerad.
Men det går.
