Våld
De flesta av de minnen som kommer på oväntat besök nu innehåller våld. Fysiskt våld.
En gång blev jag "rånad". Alltså inte på handväskan under pistolhot.
Jag var bara ett barn. Kanske 6-7 år.
Jag var med i Nintendoklubben. Jag hade fått ett medlemskort. Ett riktigt plastkort. Jag var så stolt. Jag älskade tv-spel och Nintendo, det gör jag för övrigt fortfarande.
Jag tog med mig mitt kort i fickan och gick ut. Till lekplatsen.
Den ligger inte alls långt hemifrån. Man kan se den från balkongen.
I sandlådan möter jag en kille som heter Arash. Han är överviktig. Jag vet vem han är, han bor i området. Alla vet vem han är, tjocka Arash.
Arash har med sig sin kusin, något namn kommer jag inte ihåg, men han är smalare och längre.
Av någon anledning visar jag kortet för dem.
Mitt nintendokort.
Med mitt personliga medlemsnummer på.
Som jag är så stolt över.
Vi pratar nog en stund, jag och de två killarna.
Plötsligt sparkar den långa kusinen mig i huvudet. Jag faller ihop i sandlådan. Killarna tar mitt kort och sticker.
Jag ligger kvar i sandlådan och gråter.
De stack med mitt kort.
Jag blev nedsparkad av två killar.
Jag är så ledsen.
Utom mig av ilska och besvikelse över att kortet nu är borta
Detta minne dök alltså plötsligt upp.
Det har varit borta i över 20 år. Nu bara kom det.
Jag minns exakt hur killarna såg ut, exakt var vi var, hur kortet såg ut, hur sanden kändes.
Jag minns hur det kändes i kroppen efter överfallet.
Jag kände mig förnedrad, slagen och det gjorde ont. Fruktansvärt ont.
De tog något från mig. Något som verkligen var betydelsefullt.
Varför dyker dessa minnen upp?
