jagarbra.blogg.se

Har precis varit på ett samtal med psykologen. Det var mycket mycket jobbigt och krävande. Jag grät mesta delen av tiden.

Samtalet var så jobbigt att jag är alldeles yr nu. Världen snurrar.

Jag sitter inne på sjukhusets toa och försöker samla mig. Tårarna rinner och jag känner mig hjälplös och liten.

Psykologen frågade mycket om döden innan jag skulle gå. Hon verkar uppriktigt orolig över att jag ska ta livet av mig. För så dåligt mår jag faktisk. Hon är inte helt ute och cyklar.

Men jag vill inte dö. Men jag orkar bara inte leva. Jag ska kämpa.

Jag är en fighter.

Men kolla på mig nu. Rödgråten, yr, skakig och rädd. Sittandes på en toa på 1 kvadratmeter. Så nedbruten. Trött.

Försöker samla mig så jag kan ta mig hem. Väl hemma vill jag bara krypa under täcket och gråta. Allt snurrar. Jag är så vilse.

Jag vill hem.

Innan jag gick sa psykologen att jag kunde ringa henne närsomhelst. Om jag behövde. Och frågade hur stor risk det var att jag skulle avboka nästa samtal och fly från situationen.
Mycket stor svarade jag, för detta är så jobbigt att möta. Men jag ska inte smita.

Jag kan inte, jag måste möta mina rädslor, annars överlever jag inte.