Separationsångest
Jag är i en relation. Jag har en partner. En person som jag vill leva med. Skapa familj med. Jag ser mig själv med den här personen i framtiden. Jag är kär i personen och jag älskar henne.
Japp, det är en hon. En kvinna. En fantastisk kvinna. Jag har i hela mitt liv trott att jag är heterosexuell. Min förra relation var med en man. Den varade i sju år.
Det jag ska komma fram till är det faktum att jag är livrädd. Jag är rädd för att hon ska lämna mig. Jag har gett henne över tre år. Men sen kraschade jag. Och jag är inte samma person som hon inledde en relation med, som ledde till samboskap och förlovning.
Nu är jag rädd att hon ska tröttna. Att hennes energi ska ta slut. Det känns som en helt rationell tanke.
Vem orkar leva med någon som är psykiskt sjuk? Någon som är utbränd, deprimerad och lider av posttraumatiskt stress syndrom?
Jag hoppas hon orkar kämpa. För jag älskat henne så innerligt. Hon är det finaste jag har.
Jag tror jag lider av separationsångest. Utan att vi har separerat. Eller ens funderat på det en gnutta. Hon säger att hon älskar mig och aldrig skulle lämna mig.
Men man vet ju aldrig.
Jag verkar vara rädd för det mesta. Jag är ständigt på min vakt.
Beredd på svek, attacker och anfall.
Men när jag ligger i hennes famn så slutar världen snurra. Jag blir lugn. Trygg.
Men jagas av tanken på att jag kan förlora henne. När som helst. För vad som helst.
Det kan lika bra vara jag som lämnar henne.
Jag litar inte på mig själv.
