jagarbra.blogg.se

Thailand nästa!

Många läkarbesök och psylologbesök. Allt går trögt och livet känns tungt.

Dock väntar en sjukt efterlängtad semester. På fredag åker jag till Thailand. Äntligen. Nytt land, ny luft. Bort från alla måsten och stress.

I snart 2 veckor nu har jag varit ännu tröttare än jag brukar. Är ju redan mycket trött. Men nu somnar jag under dagarna lite varstans. Utomhus t.ex. Det har hänt 3 ggr. Hemma hos andra människor eller hemma hos mig själv, och vi snackar 1-3 timmar. Är lite orolig själv nu. Håller kroppen på att lägga av?

Har haft lite röriga dagar på sistone. Är väldigt trött nuförtiden. Siesta här, siesta där. Somnade på en parkbänk i början av veckan. Min kropp pallar inte mer ryggsmärta. Den kapitulerar. Hur mycket smärta orkar en människa? En god vän har ställt upp och gått över lik för att jag ska få hjälp. Är helt slut nu. Vad ska man säga och vad ska man göra för att bli tagen på allvar? Den psykiska ohälsan ska få en behandling, den startar i augusti. Men ryggvärken är det ingen som vi hjälpa mig med, de bara drogar ner mig.

Det var så sjukt mycket folk. Trångt och rörigt. Tyckte inte alls om det.

Bra: Promenerade vårruset idag. Tack: Till flickvännens föräldrar som gav mig en för tidig födelsedagspresent, bidrag till en actionkamera. Övrigt: Prylnörd in i benmärgen. Kommer vara uppe halva natten och surfa efter kameror. Gopro eller AEE? Dyrare kamera färre tillbehör eller billigare kamera och fler tillbehör? I-landsproblem.

Bra:

Har varit ute på stan idag. Fikat och fönstershoppat.

Tack:

Till flickvännen som står ut med mitt tjat om att jag verkligen behöver och måste ha en actionkamera.

Övrigt:

Somnade ute på en bänk idag. I solen. Var så himla trött.

Den första läxan var att dokumentera dagarna timme för timme i en aktivitetsdagbok. Samt fylla i stämningsläge.

Nu i andra läxan ska jag planera timme för timme i aktivitetsdagboken. Alltså ska rutorna till 60 procent vara ifyllda dagen innan eller flera dagar innan.

Alltså inget ner "det blir som det blir"
Känns rätt jobbigt. Men jag hajjar syftet.
Men ändå, ger utrymme för misslyckande. Största utmaningen kanske blir att sänka ribban.

Bra: Jag skickade ett sms till min mamma idag. Tack: För att jag får låna min polares actionkamera i ett par extra dagar. Övrigt: Samtal kl 8.00 imorgon. Skönt att komma upp i tid. Älskar att sova, men jag blir besviken på mig själv när jag "sover bort" dagen. Men imorgon har jag en tid att passa. Bra.

Bra: Att jag trivs i tjejens familj och släkt. Tack: För den goda maten på kalaset och den specialgjorda efterrätten som endast var menad till mig. Övrigt: Känner mig genuint omtyckt av tjejens familj och släkt. De bryr sig verkligen om mig. Ovant, men jag gillar det - fast ibland blir det för mycket. Då blir jag misstänksam.

Har spenderat helgen i en närliggande stad där flickvännens föräldrar och släkt bor. Hennes kusin är sjuksyrra och la om min skadade tummeSer ut som tre snygga stygn på rad, sen sydde de dit det fjärde "just in case" eller något.
Fint och torrt iallafall. Vill inte ha någon komplikation inför semestern. "Läk nu fint tumme, så ryker stygnen på fredag."

I lördags var jag på kalas, stort släktkalas hos tjejens kusin som bjöd på massa mat och gott.
Söndagen spenderades mest inne, dåligt väder. Men vi åkte till tjejens mormor och fikade.

Började röra oss hemåt vid 23-tiden. Blir skjutsad eftersom jag är kortsiktigt handikappad.

Kan varken spela tvspel eller åka moppe, får väl mata fåglar med bröd eller nåt.

Bra: Jag fick behålla tummen. Tack: För den jättestora tobleronen som min flickvän köpte till mig på finlandsbåten. Övrigt: Hade lite osis imorse. Så jäkla typiskt. Flickvännen är bortrest och jag försöker klara mig i köket. Det gick ju sådär.

Slant med brödkniven - Fyra stygn.

En av mina favoritsysselsättningar.

Gick hos psykolog på smärtmottagning. Efter 3 månader gick jag in i väggen, psykologsamtalen blev då alltmer inriktade på min psykiska hälsa, än den faktiskt fysiska, alltså mitt smärttillstånd. Blev skickad till en klinik där man bättre skulle kunna behandla mina problem. Känner mig övergiven. Får träffa ny psykolog. Går på två samtal hos denne. Sedan får jag träffa läkare på nya kliniken som delger att en plats på denna klinik är ytterst eftertraktad och det är mycket lång väntetid. Läkaren säger att en behandling kan påbörjas i höst och rågar om jag har önskemål på psykolog. Jag svarar att jag helst vill gå till samma som de första två samtalen. Eftersom jag har svårt art börja prata om mina problem och min bakgrund för nya människor. Har svårt att öppna upp mig. Ställer in mig på att börja i höst hos min önskade psykolog. Blir även extremt orolig för hur sommaren ska bli, känner mig övergiven igen. Telefonen ringer ett par dagar efter samtalet med läkaren på kliniken. Telefonisten meddelar att det finns tid hos min önskade psykolog redan veckan därpå. Jag blir lättad och glad över att komma igång direkt och med "rätt" psykolog.

Möte idag med den önskade psykologen, där han berättar att han inte kan ta emot mig. Anledningen är att min behandling innebär 2 samtal i veckan, 2 timmar per tillfälle - Och han jobbar bara deltid, därför går det inte helt praktiskt. Synd. Övergiven. Nu måste jag alltså bli skickad till en annan psykolog trots allt. Den 13:e augusti.

Men, jag får gå kvar hos min önskade psykolog fram till den 14:e juni. Då ska vi endast rikta in oss på nedstämdheten och försöka hitta verktyg till mig så jag kommer tillbaka på banan. Min PSTD behandling, som ska avverkas med kognitiv beteende terapi (kbt) ska dock startas i mitten av augusti, med någon helt ny psykolog.

Ja, det svänger häftigt. Ena stunden tror man en sak, men då ändras det. Så tror man något nytt, men det kan ändras tillbala. Man kan ju inte lita på något man hör. Får väl lära mig att ta saker med en nypa salt. Men det handlar för fan om mitt liv, det känns som att jag ska dö. Och bara för att jag är en så jävla bra skådespelare så verkar ingen ta mig på allvar. Och de ringer aldrig fan heller upp i tid när man sitter och vaktar telefonen när man hellre hade velat gå till gymmet eller på en promenad. De bara skiter i allt. Så min dag blir förstörd för att man ska få ett samtal som skulle kunna skingra orosmolnen för en stund.

De förbannade vitrockarna, hjärnskrynklarna och pappersvändarna på försämringskassan - ni har mitt liv era händer. Skulle uppskatta om ni behandlade det lite varsamt och hjälpte mig istället för att trassla till allt jämt. Varför känns det alltid som det är mina papper som glöms att skickas eller mina samtal som glöms att ringas? Är det alltid fucking prao-elever som jobbar när man beslutar saker om mig? Och det här med telefonköer? Så förbannat jävla frustrerad. Jag orkar inte vara förstående och rationell.

Jag känner mig pissad på.
Allt sker med sådan jävla fördröjning, och allt jävla krångel, hur länge ska man orka?

Peta jag i mig detta. Notera då att jag sänkt dosen på en av medicinerna.

Det känns inte helt ok. Det kan ju inte kroppen må bra av, förvisso mår jag ändå inte bra.
Men ja, man undrar ju.