Hur var det nu igen?
Gick hos psykolog på smärtmottagning. Efter 3 månader gick jag in i väggen, psykologsamtalen blev då alltmer inriktade på min psykiska hälsa, än den faktiskt fysiska, alltså mitt smärttillstånd.
Blev skickad till en klinik där man bättre skulle kunna behandla mina problem. Känner mig övergiven.
Får träffa ny psykolog. Går på två samtal hos denne.
Sedan får jag träffa läkare på nya kliniken som delger att en plats på denna klinik är ytterst eftertraktad och det är mycket lång väntetid. Läkaren säger att en behandling kan påbörjas i höst och rågar om jag har önskemål på psykolog.
Jag svarar att jag helst vill gå till samma som de första två samtalen.
Eftersom jag har svårt art börja prata om mina problem och min bakgrund för nya människor. Har svårt att öppna upp mig.
Ställer in mig på att börja i höst hos min önskade psykolog. Blir även extremt orolig för hur sommaren ska bli, känner mig övergiven igen.
Telefonen ringer ett par dagar efter samtalet med läkaren på kliniken. Telefonisten meddelar att det finns tid hos min önskade psykolog redan veckan därpå.
Jag blir lättad och glad över att komma igång direkt och med "rätt" psykolog.
Möte idag med den önskade psykologen, där han berättar att han inte kan ta emot mig. Anledningen är att min behandling innebär 2 samtal i veckan, 2 timmar per tillfälle - Och han jobbar bara deltid, därför går det inte helt praktiskt. Synd. Övergiven. Nu måste jag alltså bli skickad till en annan psykolog trots allt. Den 13:e augusti.
Men, jag får gå kvar hos min önskade psykolog fram till den 14:e juni. Då ska vi endast rikta in oss på nedstämdheten och försöka hitta verktyg till mig så jag kommer tillbaka på banan. Min PSTD behandling, som ska avverkas med kognitiv beteende terapi (kbt) ska dock startas i mitten av augusti, med någon helt ny psykolog.
Ja, det svänger häftigt. Ena stunden tror man en sak, men då ändras det. Så tror man något nytt, men det kan ändras tillbala. Man kan ju inte lita på något man hör. Får väl lära mig att ta saker med en nypa salt. Men det handlar för fan om mitt liv, det känns som att jag ska dö. Och bara för att jag är en så jävla bra skådespelare så verkar ingen ta mig på allvar. Och de ringer aldrig fan heller upp i tid när man sitter och vaktar telefonen när man hellre hade velat gå till gymmet eller på en promenad. De bara skiter i allt. Så min dag blir förstörd för att man ska få ett samtal som skulle kunna skingra orosmolnen för en stund.
De förbannade vitrockarna, hjärnskrynklarna och pappersvändarna på försämringskassan - ni har mitt liv era händer. Skulle uppskatta om ni behandlade det lite varsamt och hjälpte mig istället för att trassla till allt jämt. Varför känns det alltid som det är mina papper som glöms att skickas eller mina samtal som glöms att ringas? Är det alltid fucking prao-elever som jobbar när man beslutar saker om mig? Och det här med telefonköer? Så förbannat jävla frustrerad. Jag orkar inte vara förstående och rationell.
Jag känner mig pissad på.
Allt sker med sådan jävla fördröjning, och allt jävla krångel, hur länge ska man orka?
Möte idag med den önskade psykologen, där han berättar att han inte kan ta emot mig. Anledningen är att min behandling innebär 2 samtal i veckan, 2 timmar per tillfälle - Och han jobbar bara deltid, därför går det inte helt praktiskt. Synd. Övergiven. Nu måste jag alltså bli skickad till en annan psykolog trots allt. Den 13:e augusti.
Men, jag får gå kvar hos min önskade psykolog fram till den 14:e juni. Då ska vi endast rikta in oss på nedstämdheten och försöka hitta verktyg till mig så jag kommer tillbaka på banan. Min PSTD behandling, som ska avverkas med kognitiv beteende terapi (kbt) ska dock startas i mitten av augusti, med någon helt ny psykolog.
Ja, det svänger häftigt. Ena stunden tror man en sak, men då ändras det. Så tror man något nytt, men det kan ändras tillbala. Man kan ju inte lita på något man hör. Får väl lära mig att ta saker med en nypa salt. Men det handlar för fan om mitt liv, det känns som att jag ska dö. Och bara för att jag är en så jävla bra skådespelare så verkar ingen ta mig på allvar. Och de ringer aldrig fan heller upp i tid när man sitter och vaktar telefonen när man hellre hade velat gå till gymmet eller på en promenad. De bara skiter i allt. Så min dag blir förstörd för att man ska få ett samtal som skulle kunna skingra orosmolnen för en stund.
De förbannade vitrockarna, hjärnskrynklarna och pappersvändarna på försämringskassan - ni har mitt liv era händer. Skulle uppskatta om ni behandlade det lite varsamt och hjälpte mig istället för att trassla till allt jämt. Varför känns det alltid som det är mina papper som glöms att skickas eller mina samtal som glöms att ringas? Är det alltid fucking prao-elever som jobbar när man beslutar saker om mig? Och det här med telefonköer? Så förbannat jävla frustrerad. Jag orkar inte vara förstående och rationell.
Jag känner mig pissad på.
Allt sker med sådan jävla fördröjning, och allt jävla krångel, hur länge ska man orka?
