jagarbra.blogg.se

Det var så sjukt mycket folk. Trångt och rörigt. Tyckte inte alls om det.

Bra: Promenerade vårruset idag. Tack: Till flickvännens föräldrar som gav mig en för tidig födelsedagspresent, bidrag till en actionkamera. Övrigt: Prylnörd in i benmärgen. Kommer vara uppe halva natten och surfa efter kameror. Gopro eller AEE? Dyrare kamera färre tillbehör eller billigare kamera och fler tillbehör? I-landsproblem.

Bra:

Har varit ute på stan idag. Fikat och fönstershoppat.

Tack:

Till flickvännen som står ut med mitt tjat om att jag verkligen behöver och måste ha en actionkamera.

Övrigt:

Somnade ute på en bänk idag. I solen. Var så himla trött.

Den första läxan var att dokumentera dagarna timme för timme i en aktivitetsdagbok. Samt fylla i stämningsläge.

Nu i andra läxan ska jag planera timme för timme i aktivitetsdagboken. Alltså ska rutorna till 60 procent vara ifyllda dagen innan eller flera dagar innan.

Alltså inget ner "det blir som det blir"
Känns rätt jobbigt. Men jag hajjar syftet.
Men ändå, ger utrymme för misslyckande. Största utmaningen kanske blir att sänka ribban.

Bra: Jag skickade ett sms till min mamma idag. Tack: För att jag får låna min polares actionkamera i ett par extra dagar. Övrigt: Samtal kl 8.00 imorgon. Skönt att komma upp i tid. Älskar att sova, men jag blir besviken på mig själv när jag "sover bort" dagen. Men imorgon har jag en tid att passa. Bra.

Bra: Att jag trivs i tjejens familj och släkt. Tack: För den goda maten på kalaset och den specialgjorda efterrätten som endast var menad till mig. Övrigt: Känner mig genuint omtyckt av tjejens familj och släkt. De bryr sig verkligen om mig. Ovant, men jag gillar det - fast ibland blir det för mycket. Då blir jag misstänksam.

Har spenderat helgen i en närliggande stad där flickvännens föräldrar och släkt bor. Hennes kusin är sjuksyrra och la om min skadade tummeSer ut som tre snygga stygn på rad, sen sydde de dit det fjärde "just in case" eller något.
Fint och torrt iallafall. Vill inte ha någon komplikation inför semestern. "Läk nu fint tumme, så ryker stygnen på fredag."

I lördags var jag på kalas, stort släktkalas hos tjejens kusin som bjöd på massa mat och gott.
Söndagen spenderades mest inne, dåligt väder. Men vi åkte till tjejens mormor och fikade.

Började röra oss hemåt vid 23-tiden. Blir skjutsad eftersom jag är kortsiktigt handikappad.

Kan varken spela tvspel eller åka moppe, får väl mata fåglar med bröd eller nåt.

Bra: Jag fick behålla tummen. Tack: För den jättestora tobleronen som min flickvän köpte till mig på finlandsbåten. Övrigt: Hade lite osis imorse. Så jäkla typiskt. Flickvännen är bortrest och jag försöker klara mig i köket. Det gick ju sådär.

Slant med brödkniven - Fyra stygn.

En av mina favoritsysselsättningar.

Gick hos psykolog på smärtmottagning. Efter 3 månader gick jag in i väggen, psykologsamtalen blev då alltmer inriktade på min psykiska hälsa, än den faktiskt fysiska, alltså mitt smärttillstånd. Blev skickad till en klinik där man bättre skulle kunna behandla mina problem. Känner mig övergiven. Får träffa ny psykolog. Går på två samtal hos denne. Sedan får jag träffa läkare på nya kliniken som delger att en plats på denna klinik är ytterst eftertraktad och det är mycket lång väntetid. Läkaren säger att en behandling kan påbörjas i höst och rågar om jag har önskemål på psykolog. Jag svarar att jag helst vill gå till samma som de första två samtalen. Eftersom jag har svårt art börja prata om mina problem och min bakgrund för nya människor. Har svårt att öppna upp mig. Ställer in mig på att börja i höst hos min önskade psykolog. Blir även extremt orolig för hur sommaren ska bli, känner mig övergiven igen. Telefonen ringer ett par dagar efter samtalet med läkaren på kliniken. Telefonisten meddelar att det finns tid hos min önskade psykolog redan veckan därpå. Jag blir lättad och glad över att komma igång direkt och med "rätt" psykolog.

Möte idag med den önskade psykologen, där han berättar att han inte kan ta emot mig. Anledningen är att min behandling innebär 2 samtal i veckan, 2 timmar per tillfälle - Och han jobbar bara deltid, därför går det inte helt praktiskt. Synd. Övergiven. Nu måste jag alltså bli skickad till en annan psykolog trots allt. Den 13:e augusti.

Men, jag får gå kvar hos min önskade psykolog fram till den 14:e juni. Då ska vi endast rikta in oss på nedstämdheten och försöka hitta verktyg till mig så jag kommer tillbaka på banan. Min PSTD behandling, som ska avverkas med kognitiv beteende terapi (kbt) ska dock startas i mitten av augusti, med någon helt ny psykolog.

Ja, det svänger häftigt. Ena stunden tror man en sak, men då ändras det. Så tror man något nytt, men det kan ändras tillbala. Man kan ju inte lita på något man hör. Får väl lära mig att ta saker med en nypa salt. Men det handlar för fan om mitt liv, det känns som att jag ska dö. Och bara för att jag är en så jävla bra skådespelare så verkar ingen ta mig på allvar. Och de ringer aldrig fan heller upp i tid när man sitter och vaktar telefonen när man hellre hade velat gå till gymmet eller på en promenad. De bara skiter i allt. Så min dag blir förstörd för att man ska få ett samtal som skulle kunna skingra orosmolnen för en stund.

De förbannade vitrockarna, hjärnskrynklarna och pappersvändarna på försämringskassan - ni har mitt liv era händer. Skulle uppskatta om ni behandlade det lite varsamt och hjälpte mig istället för att trassla till allt jämt. Varför känns det alltid som det är mina papper som glöms att skickas eller mina samtal som glöms att ringas? Är det alltid fucking prao-elever som jobbar när man beslutar saker om mig? Och det här med telefonköer? Så förbannat jävla frustrerad. Jag orkar inte vara förstående och rationell.

Jag känner mig pissad på.
Allt sker med sådan jävla fördröjning, och allt jävla krångel, hur länge ska man orka?

Peta jag i mig detta. Notera då att jag sänkt dosen på en av medicinerna.

Det känns inte helt ok. Det kan ju inte kroppen må bra av, förvisso mår jag ändå inte bra.
Men ja, man undrar ju.

Bra: Fick fram min lortiga gamla moppe. Så nu kan jag ut och köra i försommarvärmen. Tack: Till den anonyma främling som hjälpte mig att pumpa däcken vid Shell-macken. Övrigt: Har sovit större delen av dagen. Läkarbesöket kändes luddigt. Förstod inte riktigt allt. Men jag tror på en tillbakagång till hösten. Vi skulle ha möte med försäkringskassan och arbetsgivare. Jävligt kul att moppen är framme, körduglig och påställd.

Har uträttat massa ärenden på stan idag. När jag kom hem hade jag ondare än någonsin. Det strålade liksom ut i höger ben. Allt promenerande i stan måste ha klämt ihjäl någon nerv eller något. Aldrig haft så specifik intensiv smärta.

Hade lite funderingar på akuten.
För jag blev rädd.
Men lugnande ner mig med en fika i horisontalläge i en kompis mjuka soffa. Låg blickstilla och blev matad massa godsaker.Gott.

Fick dåligt samvete för att jag bara låg och gnällde. Men ja, så blev det. Orkade liksom inte.

Är oroad över den intensiva smärtan på högersida av svanskota och ner i höger ben. Den liknar inte den vanliga smärtan jag har i rygg och svanskota. Den här smärtan blixtrar till vid minsta rörelse, helt oberäknelig. Det skrämmer mig. Som tur är har jag vanligt husläkarbesök imorgon. Kanske smärtan har släppt tills dess, eller inte, men hur som helst är det bra att jag får träffa en läkare.

Min kiropraktor-vän har även skrivit en rekommendation åt mig; om att jag MÅSTE få en magnetröntgen på ryggen. Så man kan se vad som är fel, eller om inte fel.

Hade möte på nya kliniken idag. Alltså stället jag blev remitterad till från psykologen på smärtkliniken. Jag ska få gå på behandling där i höst. Tydligen sjukt svårt att få plats och lång väntetid.
Jag såg det som något positivt, att få slippa möta demonerna en stund till. Än en gång får jag fly, slippa fäktas, om än för en stund.
Bra eller dåligt?

Bra: Jag har varit ute och hängde i stan idag på dagen.
Tack:
Till mina kompisar som bjöd på både fika och lunch samt gott sällskap.
Övrigt:
Kände mig helt slut efter att ha promenerat i stan, fikat, promenerat, lunchat och åkt hem. Märks att man inte är van vid det vanliga tempot, samt den energin det tar att vara i sociala sammanhang. Trots att jag var helt slut efter hänget med mina två vänner var jag glad. Helt klart värt det.

Var ute på en joggingtur. Nu på kvällskvisten. I lugnt behagligt tempo. Råkade jogga in på en tvspels-affärTur att jag hade min ultralätta ryggsäck, som väger typ 300 gram. I den kunde man lägga ett nyköpt spel.

Mycket lyckad joggingtur. Nytta med nöje.

Hade möte igår på jobbet. Chefen undrade lite hur det stod till med hälsan som sagt. Vilket jag förstår, men jag har inga riktiga svar.

Jag vill bara att allt ska bli som vanligt liksom.

Hursomhelst så tittar man på en omplacering för mig. Alltså att jag inte återgår till samma verksamhet som tidigare, utan en annan. Chefen undrade om jag var öppen för det. - ja visst, man måste ju vara öppen för nya möjligheter tänkte jag.

Så ligger det till iallafall. Ingen vet något. Min arbetsplats står inför en omorganisation, jag får även en ny chef då min nuvarande chef (som jag talade med igår) ska byta arbetsplats.

Rörigt.

Minst sagt. Känns som att jag inte vet någonting.

Men vi får se hur det blir. Är positiv inför omväxling ändå.

Bra:

Jag har tränat idag.

Tack:

För kramar och leenden från kollegor och elever.

Övrigt:

Tjejen har bakat superdupergott bröd. Längtar till frukost. Har även lärt mig hur man laddar ner gratis demo-spel till min NDS.

Ligger vaken och googlar på hur man lättast rengör trägolv. Mitt i natten verkar jag tycka att det är läge att ta reda på den informationen.

Har trägolv hemma i min 54 kvadratmeters 2:a. Tycker att det ser lite slitet ut. Man ska tydligen "bona" golvet. Vet knappt vad ordet betyder.

Ligger vaken och oroar mig för mötet på jobbet. Är rädd för att säga "fel saker" vad nu det kan innebära.

För övrigt har rengöring av trägolv inget att göra med mitt yrke.

Inför mötet med chefen imorgon har jag minst sagt magknip. Har definitivt katastroftankar. Jag inbillar mig att de är besvikna och vill ge mig kicken.

Tänk om?

Jag vet ju att man inte får sparka folk till höger och vänster.

Men det verkar inte min hjärna och kropp veta om, eftersom jag mår pyton nu kvällen innan.
Imorgon 12.30 får jag svaret.

Kan ju vara ett "hej vi är oroliga för dig hur går det-möte" förstås.

Men jag har fan inte svaret på det heller.

Bra:

Att jag bjöd in mig själv på en fika efter träningspasset.

Tack:

Till de shyssta träningstjejerna.

Övrigt:

Spontanfikade med två tjejer jag bara träffat 1 gång tidigare. De talade i omklädningsrummet om att fika, då frågade jag om jag kunde hänga med, plus flickvän. Kände mig ytterst modig efter detta, verkligen brutit ny mark. Framsteg.

Bra:

Att jag var ute och tränade idag. I skogen. Det gröna lugnar.

Tack:

För en middagsinbjudan via sms. Superskön grillkväll med goda, trygga, vänner. Plus deras söta barn.

Övrigt:

Tyckte det var kul att träna lite utomhus idag med flickvännen. Samt det blir inte kokosbollar på ett tag, de står mig upp i halsen nu.

Tänk att det finns då många "dagar". Det är pannkaksdagen, fars dag, mors dag, FN-dagen, kanelbullens dag, julafton och så vidare. Idag är det alltså chokladbollens dag. Den är jag beredd att fira.

Idag var det verkligen skjutit upp och dalat ner. Har varit som en riktig berg och dalbana idag.

Humöret har varit på topp och varit på botten. Allt under en helt vanlig fredag.

Lägger mig i sängen och tycker att allt känns lite motigt.
Funderar.

Korta stunder av solskens humör och längre episoder av mörk deppighet. Det var sådan kontrast.

Är så satans trött på den jävla ryggvärken. Jag orkar verkligen inte leva med konstant smärta.

Jag gör inte det.

Nu i efterhand kommer jag på att de glada episoderna idag är direkt kopplade till mitt morfinintag och min träning. Alltså mina mindre smärtsamma stunder.

Träningen idag gav mig viss smärtlindring.
Morfintabletterna lika så.

Jag känner mig förföljd av min smärta. Jagad.
Eller vem försöker jag lura, jag är fängslad av min smärta.
Den förstör mitt liv.

Frågar mig gång på gång; vad var jag gjort för att förtjäna detta?

Bra:

Jag hjälpte receptionisten på gymmet att skruva ihop en stol.

Tack:

För att jag fick pannkakor till frukost.

Övrigt:

Sovit större delen av dagen. Segt.

Precis som förutspått somnade jag om efter att dikterat ned drömmen.

Väcktes runt 11 tiden med detta:Riktigt bra.
Sylten var hemmagjord på färska jordgubbar.

Jobbig natt. Märkliga drömmar som gjorde mig stressad, uppgiven och extremt ledsen. Jag drömde om verkliga människor. Som jag mött under mitt liv.

Jag drömde om en lärare. Så jag gick tydligeni skolan igen. Jag var sjukanmäld från skolan. Var plötsligt i Kina. Så gick jag på stan med min föredettas syster. Så fick jag syn på min lärare, och hennes påhittade pojkvän. De var lätta att upptäcka eftersom de var långa och blonda. Tydligen var inte jag och ex-ets syster lätta upptäcka trots att vi var i Kina och ingen av oss har asiatisk bakgrund. Vi sprang åt ett annat håll för att jag inte skulle bli sedd på stan av min lärarinna. Jag och systern sprang in i någon gränd och gick in i någon slags tunnel som bara blev trängre och trängre. Jag vet att jag fick panik och var rädd för att fastna.

I nästa scenario är jag hemma hos mitt ex's familj. Mamman är där, som var som en mamma för mig i 7 år, och systern var där. Vi fikade och så. Det var inte långt tillbaka i tiden, utan han, mitt ex, hade ny flickvän, och jag hade också min tjej. Mitt ex var inte hemma hos dem, så vi fikade i lugnan ro.

Sen sover jag plötsligt över av någon anledning. Hos exets familj, han är fortfarande inte där. Jag sover hos syrran. Vi är hemma i den lägenhet där familjen bodde sist, innan jag separerade från exet.

Sen vaknar jag. Mitt i natten. Hos exets familj fortfarande. I panik. "Jag måste ringa min tjej" säger jag och är väldigt upprörd. I drömmen är vi alltså i en slags nutid, men det växlar hela tiden. Men jag gråter och vill ringa min tjej mitt i natten. Och känner att detta är så fel. Varför övernattar jag i min föredettas killes familjs lägenhet. När jag väckt familjen och vill åka hem så kommer mitt ex hem. Mitt i natten, med sin tjej. Jag skäms och vill hem, men hälsar artigt. Tjejen, som jag aldrig sett, är svensk, äldre och gravt överviktig.

Jag är väldigt ledsen och säger att jag måste gå. Mamman i familjen, som hade varit jätteglad för att "jag var hemma igen", tycker det är ledsamt men förstår att jag måste gå därifrån. Syrran instämmer. Hon är för övrigt lika gammal som sist vi sågs och har ännu inte skaffat sina två barn hon nu har i riktiga dagsläget.

Jag går ut. Trappuppgången är densamma som förra stället mamman och systern bodde på när jag senast var en del av deras familj.

Men när jag kliver ut är jag på min uppväxtort. Och det är vinter. Vi är varken i Kina eller exets hemmaort.

Precis innan jag stängt igen ytterdörren hörde jag att familjen diskuterade ifall mitt ex nya flickvän skulle skjutsa mig hem. Fast det var mitt i natten.

Nu började kampen att ta sig hem. Jag hittade min bil, som jag tydligen hade. Då kommer exets påhittade flickvän fram. Hon har en slags moped, typ en kickbike, som hon ska skjutsa mig på. Mitt i natten. Mitt i en snöstorm. Istället hoppar hon in i min bil och tycker att jag ska lära henne köra bil.

Väl i bilen börjar jag pedagogisk förklara hur man kör bil. Och berättar vad jag gör, medan jag kör.

Sen står jag plötsligt utanför byggnaden där jag och min nuvarande flickvän tydligen ska bo. Alltså inte samma lägenhet som i nutid.
Jag kan inte komma in i byggnaden för man ska ha en bricka som man håller mot en dosa vid dörren. Den brickan har inte jag. Jag gråter förtvivlat över att jag inte kan komma in. Jag är så orolig för hur min tjej mår. Jag tänker att hon måste vara jätteledsen över att jag är borta. Jag står utanför dörren och gråter och är rädd. Sen dyker någon upp, mitt i natten, som också ska in och har brickan. Det är en kvinna av afrikanskt ursprung, medelålders. Jag kommer in.

Hemma hos mig själv. Påhittad lägenhet. Går jag in i sovrummet där tjejen sover. Hon är nyvaken och avvaktande. Hon vill veta var jag varit och är mycket upprörd över att jag inte hört av mig under kvällen och natten.

Jag tittar på henne och tar tag i henne. Lyssna på mig nu. Jag kan hitta på någon lämplig historia, men jag vill säga dig sanningen. Sen börjar jag berätta hur jag hamnat i exets familjs lägenhet på fika och sedan övernattat av någon anledning. Jag påpekar starkt att mitt ex inte hade något med saken att göra och var inte ens hemma. Tjejen är ledsen och upprörd. Jag likaså. Jag skäms och undrar varför i helskotta jag varit i exets familj och övernattat. Helt galet. Jag berättar hur allt gått till i exakta detaljer. Tjejen är fortfarande avvaktande, hon blir arg och ledsen. Jag ber om ursäkt och förklarar att jag vet om att jag gjort fel. Men att hon fått hela sanningen och ingen påhittad story som hade täckt upp för mitt misstag.

Jag går in i duschen. Sen lägger jag mig på min sida av sängen. Hon är i ett annat rum. Typ köket.

Sen vaknar jag. Trött och förvirrad kl 8.00. Medicindags. Är lätt förvirrad och tänker på de. konstiga drömmen. Vad fasen handlade det om?
Mycket trött börjar jag skriva om drömmen i bloggen, för att jag inte ska glömma bort.
Sparar i utkast och godnatt.

Bra:

Jag var ute och joggade med min bror.

Tack:

Till den trevliga grabb som hjälpte mig i sportaffären.

Övrigt:

Jag hade telefontid med mina nya läkare från smärtkliniken idag. Helt värdelöst. "Jaha jag skulle ringa upp dig" började hon med. Kul tänkte jag. Ok för att hon är ny för mig, men det fanns ju inget intresse. Inga nya idéer angående min smärta i ryggen - som förstör mitt liv. Känns värdelöst. Gilla läget. Min favoritläkare, som gjorde att jag fick tillbaka förtroendet för läkarkåren, slutade sin tjänst på sjukhuset.

Fick SMS från min chef idag. Hon vill ha ett möte med mig på måndag. Jag frågar mig själv; borde jag vara orolig?
Antingen bryr hon sig och vill veta hur jag mår.
Eller så ligger jag risigt till.

Svaret visar sig på måndag kl 12.30. Orosmolnen hopar sig. Tänk om det blir alternativ nummer två. Vad gör jag då?

Bra:

Att jag hade kul på stafetten idag.

Tack:

Till alla som hejjade på mig.

Övrigt:

Visst, det gjorde ont i ryggen att springa 2,2 km, men det var f-n så värt det. Kul att delta i en folkfest och få springa mitt första lopp. Och jag fick ju medalj. Mycket stolt. Dessutom har jag tagit blodprover och varit på verkstad med min trasiga bil, fått mycket avklarat.

Tjejens företag var anmälda till en gruppstafett idag. Dessvärre saknade de en fjärde man.

Då hamnade mitt namn på tapeten.

Så jag har sprungit mitt första lopp idag. Stafett.

Det var stor folkfest på fältet och stämningen var god och glad.
Fanns givetvis riktiga löparföreningar med matchande outfits.

Mitt lag hade en mer laid back stil. Inga hejjaramsor och superseriös uppvärmning. Men vi hade kul. Säkert roligare än de som sprang för kung och fosterland.

Här kommer jag löpandes med stafettpinnen i handen. Tjejen hade fixat så jag fick springa sista sträckan - och gå i mål.

Sträckan var blygsamma 2,2 km per person.

Lagom för mig. Mitt debutlopp.
Fick träffa tjejens kollegor. Plus att brorsan dök up. Och en kompis. Skönt med supporters.

Jo, jag fick medalj också.
Det var ju för bövelen viktigast.

Har varit sjuk nålrädd förut. Svimmade, kallsvettades och blev yr i stort sätt varje gång. Blev också alltid stucken flera gånger vid varje tillfälle eftersom mina blodkärl drog ihop sig. De stack, men det kom inget blod.

Idag däremot gick det hur bra som helst och förra gången också. Men just idag, vågade jag titta när de stack in nålen.
Det var första gången.

Är jättestolt.
Inte mer än rätt att jag får en belöning.

Planen är alltså att delta på passet. Utifrån mina premisser. Jag gör det jag kan.

Grappling på schemat idag. Dags att utmana sig själv. Har aldrig brottats förut. Kanske helt fel sport att prova på. Men instruktören är en god vän.

Jag ruttnar på att bara ligga och deppa på soffan.

Bra:

Jag har varit på shoppingtur med min bror och min flickvän.

Tack:

Till min bror och min flickvän som langade fram säkert 10 par skor vardera som jag skulle prova, tack för ert tålamod.

Övrigt:

Jag gillade att hänga med brorsan idag. Självklar var siktet inställt på löpning, men vi hann med en konversation om vår uppväxt och hur den präglat oss som vuxna. Högst intressant.

Tog bilen upp till gymmet idag.
Det är gångavstånd faktiskt. Men jag orkar inte bära träningsväskan.

Promenerade och halvjoggade under ca: 1 timme. Det var skönt. Lyssnar på en ny ljudbok. Blev klar med den förra igår.Japp, så har min dag sett ut hittills. Äter mat nu och dricker redbull.

Ska samla krafter för nästa projekt. Ta bilen in till stan och möta upp en vän, hennes tre barn och min flickvän.

Hejja hejja.

Igår bakade jag kakor. Eller bakade och bakade.Jag tittade på när någon annan bakade kakor till mig.
Tanken var att jag skulle åka till jobbet och ha med mig kakorna på fredagsfikat 9.30. Kakorna var packade i en låda och jag skulle bjuda mina kollegor på godbitarna.Men jag orkade inte gå upp imorse när klockan ringde. Jag var så fruktansvärt trött och ryggen värkte mer än någonsin. Jag kunde inte ta mig ur sängen.
Jag ville så gärna bjuda på kakor idag. Men så blev det inte. Ryggvärk och trötthet satte käppar i hjulet.

Har grämt mig över detta under morgonens första timme (kom upp 11) men nu är jag klar. Det är tanken som räknas.

Det är tanken som räknas tänker jag och blänger surt på lådan.

Åtar mig bästa projekt: Frukost.

Har ännu inte vågat somna. Oro för mardrömmar gör att jag inte kan komma till ro. Hjärnan jobbar på högvarv.

Kan någon trycka på paus? Jag är trött.

Jag är verkligen trött. Så trött.
Jag vill ju sova, men jag vill inte ha mardrömmar.
Är det för mycket begärt?

Orkar inte hålla upp ögonen, men ändå somnar jag inte. Vad är det för bullshit mekanik.
Kroppen borde somna om den är trött. Logiskt. Eller?

Under natten till idag hade jag återigen hemska mardrömmar.

Jag var ensam och vilse. Hade varit på någon tillställning. Kunde inte hitta hem. Det var ett par kända ansikten med i drömmen som lämnade och övergav mig. Sprang omkring och grät. Letade desperat efter vägen hem. Jag vet inte hur det slutade riktigt, men jag vet att jag ringde min pappa och bad honom hämta mig med bil. Då sa han att några ungdomar hade tänt eld på bilen. Men i drömmen trodde jag att han ljög, och inte kunde hämta mig av andra anledningar.

Ungefär så var nattens föreställning.

När klockan ringer på morgonen känns det som att jag sprungit 2 marathon under natten.

Vaknar oftast upp helt slutkörd. Både psykiskt och fysikt.
Jag är så fruktansvärt rädd i mardrömmarna. Och det känns så verkligt.

Klockan är nu en bit över 23 och jag är inte ett dugg sugen på att gå och lägga mig, bävar inför nattens föreställning.

Snälla låt mig få en lugn natt.

Bra:

Jag har tagit blodprover och varit på banken idag. Två uträttade ärenden alltså - bra.

Tack:

För att det faktiskt börjar bli lite vår. Livet känns lite lättare när solen skiner.

Övrigt:

Träffade min mamma idag. Fick blommor, sekunden efter att jag ställt blommorna i en vas och tackat för buketten sa hon "åh där rök hela pensionen". Alltså vem säger en sådan dum grej. Skulle jag bli gladare av en sådan kommentar?

Orosmolnen hopar sig. Det blåser upp till storm. Jag känner mig verkligen inte redo. Men jag vet att det är dags.

Dags att möta mina demoner. Mitt förflutna. Som jag har förträngt, förnekat och "oskadliggjort" med mina överlevnadsstrategier.

Året 2013 förlorade jag fighten. Mina strategier har hållt så här långt.

Min utmattningsdepression var startskottet. Nu vet jag. Jag är medveten. Det är PSTD. Posttraumatiskt stress syndrom.

Det är min livsdiagnos. Den har jag levt med i större delen av mitt liv, utan att ha vetat det.

Jag har missat så mycket. Min PSTD har skyddat mig mot allt. Alla känslor. Jag har byggt en mur runt omkring mig. Ingen känner mig. Ändå har jag så många vänner

Jag har så mycket fina vänner, men ingen känner mig. Inte ens de som älskar/älskat mig.
Absolut ingen.

Ingen har fått komma nära.
Jag har alltid hållit min guard tät.

Men jag har nu insett. Jag vet.
Det är dags att kasta in handduken.

Bra:

Att jag gjorde en totalt spontan utflykt till en helt annan stad.

Tack:

För att jag har hamnat i en väldigt speciell och kärleksfull familj och släkt. Känner mig älskad av mina blivande svärföräldrar. Faktiskt.

Övrigt:

Har så svårt att ta emot och acceptera den kärlek och uppmärksamhet som kommer från tjejens familj och släktingar. Känns främmande, blir misstänksam och tror att hela bunten är robotar.

Tjejen och jag drog iväg på en utflykt.

Till en helt annan stad.
Bara så där.

Satte oss på en mysig uteservering och njöt av solen.
Jag njöt av vetskapen om att ingen människa kände mig där.

Det var liksom en chans på miljonen att någon skulle säga "Nämen tjena, är du här!?"

Långt hemifrån kunde jag spatsera på gator jag aldrig spatserat på tidigare, i lugn och ro.

Väldigt spontan dag i vårsolen i sällskap med min lilla lady.