Publicerad 2013-04-30 21:56:00 i Allmänt,
Bilden ovan illustrerar min frukost. (Eller lunch?).
Publicerad 2013-04-30 21:23:00 i Allmänt,
Bra:
Jag har verkligen ansträngt mig till det maximala för att inte stressa idag. Det har gått bra - lugn dag.
Tack:
Till tjejen som tröstade mig inatt.
Övrigt:
Har funderat mycket kring nya kliniken. Känns som jag kvalat in på en eftertraktad linje eller skola. Jag är en kandidat. Jag "kom in" medan många andra inte blir antagna. Kanske mitt livs viktigaste kurs. Kursen om mig själv. Är så rädd. Obeskrivligt rädd. Skräckslagen.
Publicerad 2013-04-30 21:12:00 i Allmänt,
Vaknade panikslagen och grät i natt. Tjejen beskrev det så här "vaknade av att du var en halvmeter upp i luften".
Jag hade alltså bokstavligt flugit upp ur sängen. Det tog flera sekunder innan jag blev medveten. Grät och skrek. Kändes som att hjärtat skulle hoppa ut bröstkorgen.
Svettigt på ryggen och tårarna bara rann. Jag hulkade och skakade.
Tjejen tog mig till sin famn och klappade på mig och lugnade mig. Grät floder mellan hennes huvud och axel.
När tårarna slutade rinna var jag klarvaken. Minns inget av drömmen. Gick upp och drack ett glas vatten.
Sen vågade jag inte sova. Rädd för att vakna i panik igen. Jag valde att lyssna på ljudbok och tända en lampa i sovrummet.
Tjejen somnade om och jag låg vaken och lyssnade på ljudbok. Lampan fick lysa.
Somnade någongång. Kanske efter 40 min. En timme?
När jag vaknade på morgonen kände jag mig helt mörbultad. Som om jag kört ett träningspass under natten. Klarade inte att gå upp när klockan ringde 7.30. Inte heller 9.00. Jag sov och sov och sov.
11.00 kom jag ut sängen. Fortfarande skärrad av nattens händelse.
Så rädd. Och jag minns inte vad jag drömde. Men skräckslagen var jag.
Bävar för att sova inatt. Rädd för vad som kan hända. Mardrömmar.
Publicerad 2013-04-29 22:06:00 i Allmänt,
Jag är så rädd. Jag har så många trauman. Vet inte i vilken ände jag ska börja?
Det är så mycket.
Allt som jag bär på äter upp mig. Jag kvävs.
Äntligen har jag börjat inse samband.
Det finns en anledning till att jag aldrig slappnar av, det finns en anledning till att jag inte kan anknyta till någon, att jag alltid är rädd, att jag alltid är stressad. Jag har ingen harmoni. Ingen balans.
Jag ser sambandet mellan tidigare trauman och mitt kraschade psyke idag.
Publicerad 2013-04-29 21:52:00 i Allmänt,
Bra:
Jag var på bedömningssamtal idag på nya stället. Det gick bra.
Tack:
Till tjejen som tog ledigt (halvdag) och följde med och satt i väntrummet.
Övrigt:
Nya stället verkar toppseriöst. Man måste liksom "kvala in". Därav två bedömningssamtal innan själva behandlingen. Så nästa samtal är redan bokat nästa måndag. Även en tid hos deras läkare är inbokad. Jag är sjukt jävla livrädd för att påbörja behandling där, men inser att det är det enda rätta.
Publicerad 2013-04-29 15:07:00 i Allmänt,
Vi hade bokat bord för tre på något ställe i stan. Väl framme inser vi snabbt att brunchen har mycket lite att erbjuda en gluten och mjölkintolerant person.
Jag får fet ångest. Mår verkligen pyton och försöker övertala de andra två om att vi kan stanna och att jag kan ta en juice, medan de äter av brunschbuffen.
Vi står och velar och diskuterar ett par minuter och jag känner hur hjärtat slår och hur jag bara vill sjunka genom golvet.
De härliga två tar mig om axlarna och vi lämnar restaurangen. Trots vårt bokade bord och inbeställda juice.
Vi gick en rask promenad bort till ett annat ställe, där jag hade ätit förut. Där visse jag att de erbjöd "min typ av mat". Alla nöjda, mätta och glada.
Efter en trevlig brunch (på ställe nr 2) gick jag och tjejen och hälsade på en gemensam kompis på hennes träning. Det var trevligt.

Publicerad 2013-04-28 20:57:00 i Allmänt,
Bra:
Jag har varit i stan. På brunch. Och grappling.
Tack:
Till kompisen på brunchen och kompisen på mattan. Era leenden och kramar gav mig positiv energi.
Övrigt:
Mycket händelserik dag för mig. Helt slut i kroppen. Sjukt nervös inför imorgon. Gick och kollade stället idag, kikade in genom glasdörrar, tomt och släckt.
Publicerad 2013-04-27 20:06:00 i Allmänt,
Bra:
Jag har varit på Ica kvantum och handlat.
Tack:
Till brorsan som tog med mig till en motionsgård. Trevlig promenad till och från stället. Samt gottgörande träning på plats.
Övrigt:
Äter rabarberpaj och vaniljsås med hela ansiktet. Tog en paus för att skriva i bloggen. Ska nu återgå till den håll käften-goda pajen. (Helt gluten och mjölkfri, som min älskling gjort till mig.)
Publicerad 2013-04-27 18:54:00 i Allmänt,
Var som sagt på förfest och fest igår. Att säga att jag var dämpad är en extrem underdrift.
Jag var så seg. Orkade inte konversera med vare sig gamla eller nya vänner. Satt ihopsjunken i polaren fåtölj på förfesten. Smuttade på ett glas coca cola. Jag brukar annars stå lite i centrum och hålla låda. Skämta mycket och bjuda på mig själv. Alla var jättegulliga och måna om mig på för-festen.
Mitt sällskap kom sist och stack först. Väl på festen stod jag lutad mot en vägg i timmar. Brukar annars ta stor plats på dansgolvet. Brukar få komplimanger för mina dancemoves. Jag är inte skolad dansare, men jag dansar med glädje och har trots mitt svenska ursprung lätt för att röra på höfterna.
Men som sagt stod mest och spanade på andra. Pratade knappt med någon. Hälsade på vänner och fick många kramar. Vilket var mysigt. Men annars var jag helt ur spår. Jag hade inte direkt tråkigt, även fast det kanske såg ut så. Jag bara stod, och var. Istället för att mingla och dansa brallorna av folk.
Mitt sällskap var också de första som lämnade festen. Förväntningarna på festen vara höga i gänget och många var besvikna. Jag var varken glad eller ledsen. Bara trött.
Publicerad 2013-04-27 02:15:02 i Allmänt,
Bra:
Jag har varit på fest.
Tack:
För många kramar och klappar av vänner och bekanta på festen. Mycket kärlek.
Övrigt:
Jag börjar bli nervös inför första mötet på nya stället. De ska vara experter på PSTD. Har fått ett mail att svara på inför besöket. Åtar mig det imorgon. Kanske.
Publicerad 2013-04-25 20:05:15 i Allmänt,
Bra:
Att jag gick till banken idag.
Tack:
Till kiropraktorn som knakade loss min nacke. Kändes befriande.
Övrigt:
Stressad idag. Helt mitt eget fel. Måste tänka om.
Publicerad 2013-04-25 20:02:45 i Allmänt,
Ska ju ha antidepressiva egenskaper.
Publicerad 2013-04-25 15:41:00 i Allmänt,
Där har vi det.
Perfektionist. Överambitiös.
Dessa beteenden leder in mig i onda spiraler.
Har fått en gnutta mer energi tillbaka. Får bara ångest av att boka in saker. Vill vara mer spontan. Blir stressad av ovisshet. Blir stressad av visshet.
Ska livets ekvation vara så svår?
Jag vill inte komma för tidigt, jag vill inte komma försent. Hatar att vänta. Avskyr att stå i kö. Pulsen skenar iväg. Svetten rinner. Blir rastlös. Stress.
Varför kan jag inte nöja mig med att blir "si sådär"?
Publicerad 2013-04-25 14:54:52 i Allmänt,
Jag har så fruktansvärt svårt att strukturera vardagen.
Jag jobbar inte ens.
Ändå har jag svårt att planera in saker och få tiden att räcka till. Jag svettas, blir yr och flämtar.
1. Psykolog
2. Banken
3. Träning
4. Kiropraktor
Känner mig ihjälstressad.
Orosmoment; bilkö och matintag.
Hinner jag? Hinner jag? Hinner jag?
Hjälp.
Publicerad 2013-04-24 22:29:00 i Allmänt,
Bra:
Att jag fick besök av 3 kompisar under kvällen. Skrattade mycket.
Tack:
Till tjejen som oväntat dök upp på min träning idag och bjöd ut mig på lunch efter.
Övrigt:
Jag bubblat väldigt mycket läsk i min sodastream. Fick ingen remiss från nya stället. De ringde, kl 19.28 en onsdagkväll, märkligt.
Publicerad 2013-04-23 22:39:00 i Allmänt,
Bra:
Att jag var på gymmet.
Tack:
Till tjejen som köpte en present till mig, en sodastream.
Övrigt:
Har ett överhängande ensamhetssyndrom. Känner mig övergiven och bortglömd av hela världen. Hoppas det vänder snart. Otroligt ynklig. Liten.
Publicerad 2013-04-23 11:08:00 i Allmänt,
Begriper inte vad det är som är så förbannat svårt med att vakna och gå upp på morgonen. Jag förstår verkligen inte.
Väcktes 7.00 imorse. Fick hjälpa att klä på mig och komma upp ur sängen.
Satte på tv och netflix. Kollade på ett avsnitt "breaking bad" sen bara totalslocknade jag i soffan.
Vaknade 2,5 timmar senare.
Hur trött kan man vara? Det är ju inte så att jag gör särskilt mycket på dagarna.
Kom igen alltså. Besviken på mig själv. Finns det inget mått av självdiciplin kvar i mig? Hallå vart tog energin vägen?
Ligger på soffan och är verkligen bekymrad.
Konfunderad.
Allvarligt alltså. Orolig. Vem stjäl bensin ur min kropp på natten?
Varför känns hjärnan som mos? Kroppen som spaghetti? Ögonlocken tunga som bly?
Publicerad 2013-04-22 20:23:00 i Allmänt,
Bra:
Att jag har varit på gymmet idag.
Tack:
För att mitt kylskåp aldrig är helt tomt.
Övrigt:
Känner mig skakis. Klumpkänsla i halsen.
Publicerad 2013-04-22 14:13:07 i Allmänt,
Det ekar tomt i mitt brevinkast
Skönt.
Inget kuvert idag. Då kan jag pusta ut.
För en stund iallafall.
Publicerad 2013-04-22 13:58:00 i Allmänt,
Jag är i en relation. Jag har en partner. En person som jag vill leva med. Skapa familj med. Jag ser mig själv med den här personen i framtiden. Jag är kär i personen och jag älskar henne.
Japp, det är en hon. En kvinna. En fantastisk kvinna. Jag har i hela mitt liv trott att jag är heterosexuell. Min förra relation var med en man. Den varade i sju år.
Det jag ska komma fram till är det faktum att jag är livrädd. Jag är rädd för att hon ska lämna mig. Jag har gett henne över tre år. Men sen kraschade jag. Och jag är inte samma person som hon inledde en relation med, som ledde till samboskap och förlovning.
Nu är jag rädd att hon ska tröttna. Att hennes energi ska ta slut. Det känns som en helt rationell tanke.
Vem orkar leva med någon som är psykiskt sjuk? Någon som är utbränd, deprimerad och lider av posttraumatiskt stress syndrom?
Jag hoppas hon orkar kämpa. För jag älskat henne så innerligt. Hon är det finaste jag har.
Jag tror jag lider av separationsångest. Utan att vi har separerat. Eller ens funderat på det en gnutta. Hon säger att hon älskar mig och aldrig skulle lämna mig.
Men man vet ju aldrig.
Jag är rädd för min egen rädsla.
Jag verkar vara rädd för det mesta. Jag är ständigt på min vakt.
Beredd på svek, attacker och anfall.
Men när jag ligger i hennes famn så slutar världen snurra. Jag blir lugn. Trygg.
Men jagas av tanken på att jag kan förlora henne. När som helst. För vad som helst.
Det kan lika bra vara jag som lämnar henne.
Jag litar inte på mig själv.
Publicerad 2013-04-22 13:34:00 i Allmänt,

Så var drömmen. Jag var i Thailand. En tsunami kom. En jättevåg.
Jag hörde folk skrika. Jag hörde vågen. Jag såg hur den kom närmare. Jag var i någon slags byggnad och sprang upp för trapporna. Men det fanns inga fönster. Det kan ha varit någon slags arena, ett stadium. Det var mycket folk. Vågen sköljde över mig, rummet jag var i fylldes med vatten. Jag höll andan och försökte hålla ut.
Vattnet rann bort och jag klarade mig. Jag var utmattad. Jag tittade bort mot havet. En ny våg kom, jag skrek "tsunami" så högt jag kunde. Folk flydde i panik igen. Jag fortsatte att avancera upp i byggnaden. Trängdes bland människor.
Vågen skjölde över oss. Jag var åter under ytan. Kämpade för att ta mig upp. Vattnet var så starkt. Vågen dränkte mig nästan. Jag trodde jag skulle dö. Men vattnet rann bort igen. Rädd och utmattad.
Då såg jag tredje vågen.
Vaknade med ett ryck hemma i min egen säng. Jag var livrädd och kippade efter luft. Det tog ett par sekunder innan jag blev medvetande.
Satte mig upp i sängen. Hjärtat slog fort och jag var svettig.
Vilken jävla dröm. Minnena, känslorna allt jag flyr från förföljer mig till mitt paradis. Jag älskar ju Thailand. Där mår jag som bäst. Utan någon anknytning till min värld i Sverige.
Det värsta jag vet var blandat med det bästa jag vet i en dröm.
Publicerad 2013-04-21 21:03:00 i Allmänt,
Tjejen fick sova inatt. Jag var tydligen inte så bångstyrig under natten. Som jag först trodde. Hon vaknade med ett leende. Puffade till kuddarna så jag kunde lägga mig hos henne.
Men hon påminde mig om en nattlig dialog vi hade. Hon frågade "vill du att jag ska väcka dig när du blir så där?".
Varpå jag svarade "ja tack". Detta kommer jag även själv ihåg. Jag vill bli väckt, eftersom jag ofta är på skrämmande platser under natten.
Världen under natten är läskig. Jag vill inte drömma mardrömmar eller sparkas oroligt under natten.
För övrigt gick löpturen med brorsan bra. Vi körde 6 km i prat-tempo. Men det var bara ytligt snack. Vi är som sagt inte så nära. Det är det jag ska försöka ändra på.
Genom löpningen. Hans stora intresse. Dock ej mitt, men jag är villig att ge det en chans för att komma närmare brorsan.
Jag känner att jag behöver någon nära.
På min sida genom denna process. Någon som var där, någon som vet. Har noll koll på vad han vet och inte vet. Han kan också ha förträngt en hel del.
Måndag imorgon. Ny vecka. Ska en gång för alla försöka att gå upp 7.30 när klockan ringer. Måste ju få lite rutin och normala vanor.
Publicerad 2013-04-21 20:43:59 i Allmänt,
Bra:
Att jag inte har tagit så mycket morfin meda idag.
Tack:
Till brorsan som tog med mig på en löptur.
Övrigt:
Stormen i huvudet har lagt sig lite.
Publicerad 2013-04-21 14:35:00 i Allmänt,
Ska träffa min bror idag. Vi har inte så bra kontakt.
Men vi har ju ändå växt upp side by side som han själv uttryckte det.
Han bor rätt så nära. Men vi umgås inte.
Jag känner dock nu att jag har ett stort behov av att umgås med honom. Eftersom jag vet att han gillar löpning har jag föreslagit att vi ska gå ut och springa tillsammans.
Känner att jag behöver hans stöd i den här processen.
Vi ska mötas halvvägs var. Alltså vid kolonilotterna. Klockan 15.00.
Börjar bli dags att röra på sig. Jag är så nervös.
Publicerad 2013-04-21 08:07:00 i Allmänt,
I natt skulle man kunna säga att min tjej jobbade nattpasset.
Själv minns jag att hon väckte mig tre gånger. För att jag rullade runt och sparkades. Hon kan ju ha väckt - och lugnat mig fler gånger. Eftersom jag sällan minns händelser under natten.
Hon berättar ofta saker jag gjort under natten som jag inte minns. Då handlar det alltid om att jag har verkat rädd och orolig. Samt att jag har sparkats eller ryckt till.
Det var en jobbig natt inatt.
Det känner jag i kroppen. Men jag minns inga drömmar, minns bara att tjejen pratade med mig. Lugnade mig.
En gång sa hon mitt namn med mycket markerade stavelser, hon lät arg, jag gissar att jag då stört hennes sömn lite för många gånger på en natt.
Ska bli intressant att höra hennes version på natten. Hon sover fortfarande tungt bredvid mig i sängen. Själv vaknade jag med ett ryck strax innan åtta.
Publicerad 2013-04-20 19:45:00 i Allmänt,
Bra:
Jag gjorde middag idag - pizza.
Tack:
För att tjejen kom oskadd hem efter en kurs i Sandviken. Alltid orolig att något ska hända henne något när hon är långt ifrån mig. (Hon försökte förvisso få mig att följa med, med mutor och tjat - men jag orkade inte).
Övrigt:
Kollade brevlådan idag. Ingen remiss. Skönt. Är rädd för det kuvertet.
Publicerad 2013-04-20 15:37:00 i Allmänt,
Ibland vaknar jag med musik på hjärnan. Jättkonstigt. Det är alltid aktuella kommersiella hits.
För ett par veckor sen var det där "Sweet nothing", det är väl med David Guetta eller något liknande.
Häromdagen var det "Dance our tears away". Jag vet inte om det är titeln på låten, men så sjunger de i refrängen.
Och idag slog det mig. Det är precis så jag gör, dance:ar my tears way, fast jag springer. För att slippa bryta ihop och gråta går jag till gymmet och springer ifrån mina tårar.
Jag vågar inte bryta ihop och gråta.
Jag kör slut på mig själv på gymmet istället, trots att det många gånger gör ont, fysiskt.
Det gör ont i ryggen att träna, när jag mår som sämst rent psykiskt pressar jag mig ännu mer på gymmet. Mår jag hyfsat bra kör jag ett "normalt" pass som inte gör ont i ryggen.
Jag känner hellre fysisk smärta än psykiskt smärta.
Det är en flykt och ett självdestruktivt beteende. Men jag vet inte vad jag ska göra. Så jag springer ifrån mina tårar.
Run my tears away.
Publicerad 2013-04-20 10:05:29 i Allmänt,
Ofta kommer jag inte ihåg vad jag drömt. Ibland kommer jag ihåg sekvenser. Men det är osammanhängande.
Vaknar bara svettig, rädd odesorienterad. Det tar ofta ett par sekunder innan jag inser att jag är hemma i min säng.
På morgonen när jag går upp är det väldigt stökigt i min säng. Kuddar vid fotändan, täcket på golvet, ett löst örngott, även bäddmadrassen har en förmåga att flytta på sig under natten.
Jag vaknar aldrig utvilad. Hur länge jag än sover.
Undrar vad jag egentligen vad som händer när jag sover. Det kan se ut som att en orkan svept förbi på min sida av sängen.
Men som sagt, jag minns ytterst sällan exakt vad jag har drömt. Ibland berättar tjejen att jag har verkat orolig, sparkat och mumlat. Då har hon lugnat mig. Men jag minns inget.
När jag var yngre gick jag i sömnen. Mamma har berättat. Jag var helt borta men kunde gå och samtala med henne. En gång stoppade hon mig precis vid ytterdörren, jag skulle tydligen gå ut och springa.
Publicerad 2013-04-19 19:56:00 i Allmänt,
Bra:
Jag var på jobbet och lämnade sjukintyg. Postade även sjukintyg till försäkringskassan.
Tack:
Till kollegorna och som gav mig positiv energi och värmande kramar.
Övrigt:
Känns skönt att ha lugnande hemma.
Publicerad 2013-04-19 18:22:24 i Allmänt,
Jag har fått lugnande på recept. Husläkaren ringde upp.
Jag förklarade väldigt ursäktande att jag var orolig och behövde något för att lugna ner stormen som gör oreda i hjärnan på mig.
Fick både 10 mg och 25 mg Atarax. Aldrig testat det innan. Men det känns skönt att ha något hemma.
Ifall det behövs.
Publicerad 2013-04-18 19:47:00 i Allmänt,
Bra:
Jag har varit på gymmet.
Tack:
För att jag har en skön säng att sova i om nätterna.
Övrigt:
Liten down-period så säga. Först får jag reda på att min läkare ska sluta. Sedan får jag reda på att jag ska remitteras till en annan psykolog på ett helt annat ställe. Dubbelt "övergiven" inom loppet tre dagar. Känns mycket tungt.
Publicerad 2013-04-18 15:36:00 i Allmänt,
Jag ringde vårdcentralen. Knappade in telefonnummer och personnummer. En stund senare ringde de upp - jag vågade inte svara.
Sen ringde jag en gång till. De ringde upp - men jag vågade inte svara.
De lämnade två meddelanden på mitt mobilsvar "hej detta var från vårdcentralen, vi har försökt nå dig men..."
Sen ringde min mobil en tredje gång. Dolt nummer? Det kan väl inte vara vårdcentralen igen? Jag har ju inte ringt mer...
Jag svarade efter fyra signaler. Det var vårdcentralen.
Mycket artigt, försynt och pipigt berättade jag vad min husläkare heter och att jag tror att kan kanske behöver något lugnande, för nerverna.
Telefonisten sa då att doktorn ringer upp imorgon eftermiddag... *klick*
Hoppas jag inte går loco bananas innan dess då.
Publicerad 2013-04-18 09:50:17 i Allmänt,
Känner att jag skulle behöva något lugnande. Det är så mycket känslor nu. Känns som att hjärnan arbetar på högvarv. Jag är rädd för att tappa kontrollen nu.
Skulle verkligen vilja ha en liten livlina nu. En liten tablett att svälja med ett glas vatten. Så det blir lugnare.
Publicerad 2013-04-18 09:07:00 i Allmänt,
Min rädsla besannades.
Jag var orolig över att jag inte skulle få gå kvar hos psykologen på smärtkliniken.
I och med att jag har post traumatisk stress ska jag remitteras till en annan mottagning. Jag ska alltså till en annan psykolog, som är specialiserad på mina psykiska problem.
Jag förstår att psykologen jag går hos nu, som jag gillar, är specialiserad just på smärtproblematik. Vilket jag ju också har.
Men hon är, enligt henne själv, inte skolad och kapabel att hjälpa mig med min PTSD.
Känns förjävligt. Jag gillade henne. Känner mig återigen övergiven. Men jag inser ju att psykologen vill ge mig den experthjälp jag behöver. Så hon inte förvärrar min situation på grund av brist av erfarenhet och kompetens.
Men ändå. Jag vill inte börja om. Gå till ett nytt ställe.
Vi har bokat en tid nästa vecka, men hon skulle skicka iväg en remiss få fort som möjligt. Så snart ligger det väl en kallelse i min brevlåda.
Jag är ledsen. Och rädd.
Jag vill bara försvinna. Radera hårddisken. Ta bort alla otäcka minnen som hemsöker mig.
Låt mig vara, jag vill inte.
Publicerad 2013-04-17 20:37:36 i Allmänt,
Bra:
Jag blev fortsatt sjukskriven.
Tack:
För att husläkaren lyssnar och tar mig på allvar.
Övrigt:
Har sovit till 11 på förmiddagen hela veckan. Inte okej. Måste försöka komma upp i någorlunda "normal" tid imorgon. Bryta mönstret.
Publicerad 2013-04-17 20:17:00 i Allmänt,
De flesta av de minnen som kommer på oväntat besök nu innehåller våld. Fysiskt våld.
En gång blev jag "rånad". Alltså inte på handväskan under pistolhot.
Jag var bara ett barn. Kanske 6-7 år.
Jag var med i Nintendoklubben. Jag hade fått ett medlemskort. Ett riktigt plastkort. Jag var så stolt. Jag älskade tv-spel och Nintendo, det gör jag för övrigt fortfarande.
Jag tog med mig mitt kort i fickan och gick ut. Till lekplatsen.
Den ligger inte alls långt hemifrån. Man kan se den från balkongen.
I sandlådan möter jag en kille som heter Arash. Han är överviktig. Jag vet vem han är, han bor i området. Alla vet vem han är, tjocka Arash.
Arash har med sig sin kusin, något namn kommer jag inte ihåg, men han är smalare och längre.
Av någon anledning visar jag kortet för dem.
Mitt nintendokort.
Med mitt personliga medlemsnummer på.
Som jag är så stolt över.
Vi pratar nog en stund, jag och de två killarna.
Plötsligt sparkar den långa kusinen mig i huvudet. Jag faller ihop i sandlådan. Killarna tar mitt kort och sticker.
Jag ligger kvar i sandlådan och gråter.
De stack med mitt kort.
Jag blev nedsparkad av två killar.
Jag är så ledsen.
Utom mig av ilska och besvikelse över att kortet nu är borta

Detta minne dök alltså plötsligt upp.
Det har varit borta i över 20 år. Nu bara kom det.
Jag minns exakt hur killarna såg ut, exakt var vi var, hur kortet såg ut, hur sanden kändes.
Jag minns hur det kändes i kroppen efter överfallet.
Jag kände mig förnedrad, slagen och det gjorde ont. Fruktansvärt ont.
De tog något från mig. Något som verkligen var betydelsefullt.
Varför dyker dessa minnen upp?
Publicerad 2013-04-17 17:07:00 i Allmänt,
Läkarbesöket gick bra. Jag behöver inte jobba imorgon.
Fortsatt medicinering och samtalsterapi. Sjukskrivning fram till den 17 maj.
Även husläkaren sa posttraumatisk stress. Precis som psykologen sa sist. Två olika instanser med samma prognos. Psykologen på sjukhuset och läkaren på vårdcentralen.
Så det kan alltså vara det jag har att tampas med. Post traumatisk stress syndrom.
Förutom ryggvärk och utmattningsdepression. Eller? Har jag alltihop eller är det bara PTSD?
Hör de ihop?
Begreppen snurrar runt. Jag vet varken ut eller in.
Jag har fått ytterligare en månad på mig att försöka reda ut oredan. Kaoset där inne i hjärnan, kaoset jag känner i hela kroppen.
Citalopram, Lyrica, Dolcontin, Saroten och Morfin meda. Så heter mina kompisar som ska dra mig ur detta helvete. Hoppas på att de är tillräckligt starka för att stötta mig igenom det här.
Känner mig för övrigt otroligt ensam och övergiven. Känns lite som jag övergivit mig själv också. Behöver någon slags belöning nu. En kanelbulle eller ett spel. Behöver någonting. Något som sätter stopp för orkanen i huvudet.
Orkar inte med några krav alls nu. Att tvätta håret känns som en lagom stor utmaning.
Kanske imorgon.
Publicerad 2013-04-17 14:44:00 i Allmänt,
Idag ska jag till husläkaren. Det är hon som sköter den psykiska delen i min problematik, utmattningsdepressionen.
Läkaren på smärtmottagningen sköter den fysiska, själva smärtan i ryggen.
Fast problematiken hör ju ihop. Min depresssion och min värk. Tror jag. Men jag vill inte kalla den psykosomatisk. Smärtan uppkom ju inte från ena dagen till den andra. Det har faktiskt inträffat två olyckor, som gett upphov till smärtan.
Idag ska jag iallafall till husläkaren. Det är hon som sköter det här med sjukskrivningen. Så jag är rätt orolig. Tänk om hon säger att jag ska börja jobba?
Jag känner mig verkligen inte redo. Varken ont-i-ryggen-mässigt eller psykiskt-stabil-mässigt.
Jag är orolig. Jag är väldigt auktoritärstyrd. Läkaren är en auktoritet, jag är underlägsen, och står i ett beroendeförhållande till henne - alltså gör jag som hon säger.
Säger jag att jag inte orkar och hon säger "jo det gör du" - då kommer jag gå till jobbet imorgon.
Hur ska detta gå.
Sitter i väntrummet. Hade jag varit typen som biter på naglarna hade jag börjat på tårna vid det här laget. Men det är jag inte. Jag biter inte på naglarna. Det är ofräscht.
Jag är bara nervös och tankarna snurrar som en orkan inne i huvudet.
Mina problem syns ju inte. Hur ska jag förmedla mitt tillstånd i ord. Tänk om jag säger fel?
Publicerad 2013-04-16 21:50:00 i Allmänt,
Jag har svårt att möta mina demoner.
Ska man kalla det demoner? Det låter så hemsk.
Som om jag vore galen. Jag hör ju inte röster eller så.
Det är tankar. Och mycket känslor.
Jag distraherar mig med saker hela tiden för att slippa. För att komma undan tankarna. För att slippa tänka.
Jag blir rädd när det är tyst, då dyker minnen upp.
Det är som värst när jag ska sova på natten.
Då kommer dem. Tankarna. Rädslorna. Känslorna.
På dagarna går jag till gymmet. Där kan jag fokusera på träning. På det jag kan göra, ryggsmärtorna sätter många käppar i hjulen. Men vissa moment kan jag göra. Jag har lärt mig.
Lyssnar på ljudbok. Inte musik för då får jag tid att tänka. Lyssnar noga på orden i ljudböckerna. En musiklåt ger för mycket utrymme för att tänka.
Tittar på film. Då måste jag också fokusera för att hänga med i handlingen.
Kollar på serier, marathon-kollar. Helst utan paus. För då kommer tankarna.
Jag spelar tv-spel. Det är kul. Där krävs det mycket fokus och koncentration.
Ibland går jag till gymmet på eftermiddagen också.
Städar ibland, men det gillar jag inte. Då kommer tankarna. Men jag blir stressad när det är stökigt. Jag tycker det är trist att städa, men jag blir lugn när det är rent och snyggt.
Det är väl ändå typiskt: kaos på insidan, ordning på utsidan.
Stereotypt.
Vad jag skulle komma fram till är att jag gör allt möjligt för att slippa konfronteras med mina egna tankar. Mina egna minnen.
Publicerad 2013-04-16 21:32:17 i Allmänt,
Bra:
Att jag var på gymmet.
Tack:
För att jag har mat på bordet varje dag.
Övrigt:
Känns piss att min läkare på smärtmottaggningen slutar. Det var inne hos henne jag bröt ihop. Den är tisdagen. Då jag insåg att jag var mänsklig.
Publicerad 2013-04-16 14:36:27 i Allmänt,
Jag går sedan januari 2013, eller vi kan ha börjat i slutet av decemer 2012?
Hur som helst, jag går på en smärtmottagning på ett sjukhus på grund av min kroniska ryggvärk.
På smärtmottagningen har jag kontakt med läkare, psykolog och sjukgymnast.
Läkaren har jag träffat 3 ggr i verkligheten men vi har telefon tid ungefär 1 gång i veckan. Jag tycker hon är kanonbra. Verkligen snäll och lyhörd. Bästa läkare jag haft. Någonsin. Känner stort förtroende för henne. Hon har gjort mer för mig än någon annan läkare.
Vi hade telefontid idag. Då berättade hon att hon ska sluta.
Jag fick en gigantisk klump i magen. Åh nej.
Det kändes som en rehjäl käftsmäll.
Nej, nej, nej... Inte hon.
Jag vill inte förlora henne. Hon som äntligen har tagit mig på allvar efter alla dessa år.
Fylls med ångest.
Det känns som att hjärnan skriker.
Hjärtat bultar så högt. Och fort.
Jag är förvirrad. Vilsen. Ledsen, och återigen...
...ö v e r g i v e n.
En liten del av mig är logisk och rationell. Den delen av mig vet att världen inte kommer gå under. Den delen vet att min läkare slutar av en anledning. Att det inte beror på mig.
Men jag är så rädd nu, att jag blir lämnad vind för våg.
Men så är det ju med livet. Allt har ett slut. Den nya läkaren kanske är toppen. Men den nya ska pensioneras i mitten av juli. Då blir det ännu en ny.
Precis vad jag inte behövde.
Men det är inte läge att vara självisk.
Bara att köra på. Bita ihop. Kämpa.
Publicerad 2013-04-15 20:30:00 i Allmänt,
De där tre orden har lyst med sin frånvaro under min uppväxt.
Jag har sagt det en gång till min pappa, när han köpte en bil till mig.
Han tog tillbaka den sen.
Han har aldrig sagt det till mig.
Mamma har sagt det till mig, kanske två, max tre gånger. Då har det känts krystat och falskt.
Jag har aldrig sagt det till henne. Eller jo, kanske en gång. Men då liksom krävde hon det. Om jag ens sa det. Minnet är luddigt.
Min bror och jag har aldrig sagt det till varandra.
Sen sa jag det till min ex-kille. Och han till mig.
Och nu säger jag det till min tjej. Och hon till mig.
Hörde aldrig de orden som barn.
Under min uppväxt.
Aldrig.
Publicerad 2013-04-15 19:55:00 i Allmänt,
Bra:
Jag har varit på gymmet.
Tack:
För att jag har en ordentlig bostad (som inte faller ihop av en vindpust).
Övrigt:
Dagdrömmer om Thailand. Resan är bokad sen länge. Men jag har inte tänkt mycket på det. Jag längtar. Jättemycket.
Publicerad 2013-04-15 19:48:00 i Allmänt,
Kollar på en favorit i repris. Den är så bra, men så tragisk.
När jag ser avsnitten blir jag tacksam över att jag bor i Sverige.
Men alla lever i sin verklighet,
med sina problem.
Jag har varit i Thailand.
Älskar det.
Där borta känner jag mig fri och lugn.
Jag dagdrömmer ofta om Thailand.
För mig är det ett paradis.
Men det är verkligen ett land med två ansikten.
Ena sidan är fantastisk; med sol, värme, snorklingsutflykter och vackra tempel.
Den andra sidan är dyster; med regn, tsunami, prostitution och droger.
Men jag älskar Thailand. Den delen och de upplevelserna jag har därifrån.
I juni åker jag dit. Resan är redan bokad och betald sen länge.
Jag längtar efter mitt Thailand.
På moped, med vinden i ansiktet, full fart.
Total frihet.
Publicerad 2013-04-15 14:43:00 i Allmänt,
Idag regnar det. Jag tycker inte om att bli blöt.
Istället för att gå ut på promenad spenderade jag en timme på löpbandet.
Det var skönt.
Lyssnade på ljudbok.
Bara jag, mina feta hörlurar och löpbandet.
Ljudboken är spännande och bra.
Regn är däremot trist. Deprimerande.
När jag är på gymmet stänger jag av allt, omvärlden existerar inte. Det kan vara fullt med folk på gymmet, men jag ser dem inte.
De finns inte.
Det är bara jag.
Jag är glad att jag kommer upp ur sängen.
Jag är glad att jag gör något om dagarna.
Jag skulle må så mycket sämre om jag inte gjorde något.
Då skulle jag gå under.
Publicerad 2013-04-14 20:38:58 i Allmänt,
Ännu fler minnen kommer upp till ytan.
Detta minne har ett objekt kopplat till sig. En speciell godissort.
Sura colanappar.
Jag hör två smällar.
Första smällen är när min mamma ger min bror en örfil.
Jag tittar upp.
Andra smällen är när brorsan smäller igen ytterdörren.
Hela historien är luddig och bara vissa sekvenser är tydliga.
Jag vet att jag, min mamma och min bror satt i vardagsrummet. Vi kollade på tv och åt godis.
Jag minns verkligen bara örfilen och att brorsan rusar ut ut vardagsrummet och smäller igen ytterdörren.
Det är min upplevelse.
Jag fortsatte att äta godis, just de sura colanapparna.
Ingen förklaring.
Ingenting.
Men det måste ju ha varit så att det uppstod någon slags konflikt mellan min mamma och min bror.
Morsan klappade till brorsan och han stack.
Så var det med det.
Vet inte om någon av dem ens minns händelsen. Kanske inte var någon big deal.
Men jag var liten.
Och blev rädd.
Och jag fick ingen förklaring. Vad hände? Och framförallt varför?
Publicerad 2013-04-14 20:36:46 i Allmänt,
Bra:
Jag erkände för flickvännens släktingar att jag var sjukskriven på grund av utmattningsdepression (när vi var där och fikade idag).
Tack:
Till tjejens pappa som bytte däck på bilen. Från vinter - till sommardäck.
Övrigt:
Jag har ätit mycket "skräp" idag. Kanelbullar, choklad och kokosbollar. Helt mjölk och glutenfritt. Jag fikar inte ofta, men när jag väl gör det så gör jag det ordentligt. 4 kanelbullar, 1 kokosboll, och 3 rader av en chokladkaka.
Publicerad 2013-04-13 20:44:00 i Allmänt,
Bra:
Jag har varit på inflyttningsfest.
Tack:
För att ingen fattade hur man satte på ljudanläggningen på gymmet idag, så jag kunde kolla på film i lugn och ro.
Övrigt:
Kom till festen utan present och gick först av alla. Men jag var banne mig där. Jag kunde lika bra ha bangat liksom.
Publicerad 2013-04-13 18:56:00 i Allmänt,
Jag har sysslat med att dölja, förtränga och förneka i hela mitt liv.
Jag har aldrig stannat upp och känt efter. Bara kört på, utan att titta bakåt.
Det där med känslor har aldrig varit min grej.
Jag har aldrig tränat på att prata.
Bara att bita ihop och vara den starka. Den som klarar allt. Den som har den där tomheten i blicken. Den som inte känner efter.
De känslor jag haft har jag bara kvävt. De orkade jag inte handskas med. Jag är den som begraver, jag är den som döljer. Ingen vet sanningen om mig. Ingen känner mig.
Jag har tränat på att glömma. För att överleva.
Den är jag.
Publicerad 2013-04-13 17:28:00 i Allmänt,
Jag har börjat minnas saker från min barndom. Det rör sig om tillfällen med starka känslor. Oftast rädsla.
Alltså jag blir inte rädd när de kommer. Det är inte som på TV, att ett minne kommer och jag får plötslig panikångest. Att jag fallet ihop och skriker. Nej.
Jag bara minns saker. Som varit borta länge.
Det är tyvärr inte kära minnen som dyker upp, utan minnen som är starkt förknippade med rädsla.
Vissa bilder är mycket skapra, men annat luddigt.
En incident handlar om min brbitvis
Hans liv var hotat i mina ögon,
jag såg på,
men gömde mig.
En kvinna hade tagit strypgrepp på honom och höll upp honom. Så benen dinglade i luften.
Jag befann mig kanske 10-15 meter därifrån.
Jag såg på, men ingrep inte. Stod bara tyst. Tror eventuellt att jag sprang därifrån.
Minns inte helt klart. Om jag stod kvar eller stack.
Fast bilden av min bror hängandes i luften är väldigt skarp.
Jag kan ha varit 5 år, kanske 6. Oklart. Men jag var liten.
Jag tror det var så här :
Min bror hade hamnat i konflikt med kvinnans son. Då kvinnan tog saken i egna händer, så att säga.
Sen minns jag inget förutom att min mamma var arg på familjen där vederbörande kvinna hörde hemma.
Brorsan klarade sig utan skador. Minns att vi kallade kvinnan för "häxan Grönfors".
Publicerad 2013-04-12 19:08:33 i Allmänt,
Bra:
Jag har tränat idag.
Tack:
Till brorsan som tackade ja till att följa med på ett samtal hos psykologen. Har ej bokat något. Men jag frågade honom via sms.
Övrigt:
Hyfsat stabil dag. Inget gråt eller så. Fredagsmys idag. Popcorn kanske?
Publicerad 2013-04-12 14:07:00 i Allmänt,
Idag har jag varit på gymmet. Jag hade mina favoritstrumpor på mig.
Jag kallar dem mina Turtles-strumpor. Det är helt vanliga löparstrumpor. Men de var asdyra. Nästan 300 spänn. Men jag gillade dem. Impulsköp.
Jag springer bra i dem också. Passet idag gick riktigt bra. Är nöjd.
Jag gillar att vara på gymmet.
Det är något av en fristad.
Jag trivs med att vara ensam där.
Med mina hörlurar.
Antingen blir det en film på Netflix eller en ljudbok på Storytel.
Ibland blir det bara musik.
Publicerad 2013-04-12 07:58:00 i Allmänt,
Ju mer jag skriver här.
I min "jag är bra-bok" som har blivit mer en dagbok och "berättelsen om mitt liv-bok", desto lättare blir ryggsäcken att bära.
Alltså. När jag skriver här. Så tömmer jag ryggsäcken som jag går och bär på. Den som är full av trauman och jobbiga händelser som har ärrat mig för livet, den blir lite lättare att bära, när sanningen kommer fram.
När det sätts ner på pränt är det som att jag accepterar att det faktiskt har hänt.
Det primära syftet med bloggen var att jag skulle lära mig att skriva;
En bra sak per dag.
En sak jag var tacksam för per dag.
Och en övrig sak per dag.
Då skulle jag lättare komma ur depressionen. Om jag faktiskt kunde öppna ögonen och se bra saker. Och vara tacksam för det jag har.
Hur det än kom sig. Så fanns ett behov av att skriva mer.
Bloggen hade fler syften att fylla.
Tydligen.
Publicerad 2013-04-11 23:38:00 i Allmänt,
Jag blev mobbad som barn.
Under hela låg- och mellanstadiet.
Det var fyra tjejer som trakasserade mig.
Retade mig.
Sa dumma saker.
De trängde in mig i ett hörn.
De gjorde min skoltid till ett helvete.
De frös ut mig.
De slängde glåpord.
De spred falska rykten om mig.
De tryckte ner mig.
Väl i högstadiet avtog mobbningen. Jag skaffade fler och nya vänner. De fyra var inte lika starka mot mig. Vi hade också bytt mark. Ny skola.
På högstadiet blandades vi upp.
Deras och mina "nya" vänner gillade mig.
Jag var inte mobboffret längre.
Mina nya vänner och mobbarna blev vänner och jag accepterades till slut. Jag och de fyra tjejerna hade alltså nu gemensamma
vänner. Därför var jag skyddad.
Men jag undvek just de där fyra. Vi gick 3 år tillsammans på högstadiet. De fyra tjejerna lät mig vara i fred under högstadiet. Förmodligen för att jag hade skaffat fler vänner och var omtyckt av flera på högstadieskolan.
Ett tillfälle minns jag väl av mobbningen.
Vi var i kapprummet. De fyra tjejerna stod riktade mot mig. Jag ensam längs ena väggen och de fyra i bredd längs andra väggen.
De skrek dumma saker.
De sa att jag var annorlunda.
Att jag bara lekte med killar.
Att jag ville vara en kille.
De hånade mig och retade mig för att jag föredrog att leka med killar, (men jag hade ju inget val; tjejerna mobbade mig).
En av tjejerna gav mig rådet att gå och köpa en falukorv att ha mellan benen så jag kunde bli en kille. Alla tjejerna skrattade högt. De pekade på mig och skrattade. Högre och högre.
Vid flera tillfällen attackerade de mig. Alltid dessa fyra tjejer.
De lät mig aldrig vara med och leka.
De sysslade med utfrysning på hög nivå.
De gav sig alltid på mig. Ingen annan. Jag var deras hack-kyckling.
Vid något tillfälle måste jag ha sagt något, eller så uppmärksammande mamma något, eller så hade någon bevittnat mobbingen och informerat min mamma; för plötsligt var vi på möte i skolan. På grund av mobbningen.
Läraren beskyllde mig för det hela. Det var mitt fel att fyra tjejer trakasserade mig.
Lärarens förklaring var att jag var omogen, i och med att jag var född så sent på året.
Plus att jag inte hade tappat framtänderna ännu.
(Just for the record så är jag född mitt i sommaren. Inte för att det spelar roll, hennes förklaring är ändå helt absurd. Och jag var inte heller ensam om att ha mjölktänder kvar i klassen).
Det var alltså anledningen till att jag blev mobbad. Enligt en vuxen lärare.
Min fröken visste
och lät det pågå.
Hon gillade inte mig heller. Jag fick alltid utskällningar och blev oskyldigt dömd.
Jag fick ta skulden för andras brott många gånger.
Läraren lät allt ske.
Fick alltid skit för allt.
Hon gillade verkligen inte mig. Anledningen var att jag inte var en "tyst och fin flicka"
som alla andra flickor.
Jag hade svårt att koncentrera mig i klassrummet. Koncentrationssvårigheter.
Var stökig och pratig.
Lekte med pojkar.
Hamnade ofta i slagsmål.
Jag var inte tillbakadragen och tyst, jag var inte duktig i skolan (som flickor ska vara).
Jag var inte som de andra flickorna.
Jag gillade inte att hoppa hopprep och byta bokmärken. Jag föredrog att spela fotboll och byta hockeybilder.
Jag hade inte klänning och rosa rosetter i håret. Jag målade inte naglarna och hade Barbie-dockor.
Mobbingen och den vidriga läraren jag hade gav mig en dålig start i skolan.
Jag är väldigt glad att det tog stopp i högstadiet och inte pågick längre.
Men jag hade ändå lidit i 6 år.
Fått skador i själen.
Tappat tillit till vuxna.
Blivit rädd.
Blivit ständigt vaksam.
Mobbningen ägde rum mellan 1990-1996, jag kommer fortfarande ihåg lärarens och fyra tjejernas för - och efternamn.
Deras ansikten är skarpa bilder i min hjärna.
Publicerad 2013-04-11 19:53:26 i Allmänt,
Bra:
Jag gjorde middag idag.
Tack:
För att jag har motivation att gå till gymmet dagar som denna (då trötthet och yrsel håller mig i ett järngrepp).
Övrigt:
Sov över 16 timmar i natt, ändå trött. Hur är det möjligt. Jag verkar vägra inse att min psykiska hälsa vacklar. Jag vill inte. Jag vill bara fortsätta köra på. Jag orkade inte det här. Uppgiven.
Publicerad 2013-04-11 16:26:00 i Allmänt,
Posttraumatiskt stressyndrom.
Enligt min psykolog kan det vara så.
Jag är så fruktansvärt rädd. Det går inte att beskriva. Det blir svårt att andas.
Googlade PSTD idag. Igår blev jag rädd när psykologen sa det.
Idag när jag vet vad det är, är jag ännu räddare.
Publicerad 2013-04-11 16:19:19 i Allmänt,
Bra:
Jag har börjat pensionspara.
Tack:
Till tjejen som köpt ett ljudboksabbonemang till min mobil.
Övrig:
Jag skrev inte i bloggen igår, mådde väldigt dåligt och hade migrän.
Publicerad 2013-04-10 14:58:00 i Allmänt,
Jag blev kvar på sjukhuset i 45 min. Alltså efter mitt samtal.
Det dränerade mig verkligen på all energi. Satt kvar, instängd på toan med mina tankar.
Slutligen samlade jag mig så mycket jag kunde och gick till pressbyrån, 20 meter från toan. Köpte en red bull som jag hinkade i mig på 5 min.
Behövde socker och energi. Världen snurrade och benen var som spaghetti.
Tog mig hem. La mig i sängen och sov i 1,5 timme. Helt slut. Ligger fortfarande bara och degar. Världen snurrar fortfarande, men inte lika mycket.
Är så rädd, för om detta samtal idag utlöste så mycket känslor, vill jag inte ens tänka på hur jobbigt det blir i fortsättningen. Vi har bara precis börjat och jag klarar knappt det. Framtiden oroar mig. Men jag måste bearbeta nu, prata och ta emot hjälp.
Men jag är livrädd.
Publicerad 2013-04-10 11:27:00 i Allmänt,
Har precis varit på ett samtal med psykologen. Det var mycket mycket jobbigt och krävande. Jag grät mesta delen av tiden.
Samtalet var så jobbigt att jag är alldeles yr nu. Världen snurrar.
Jag sitter inne på sjukhusets toa och försöker samla mig. Tårarna rinner och jag känner mig hjälplös och liten.
Psykologen frågade mycket om döden innan jag skulle gå. Hon verkar uppriktigt orolig över att jag ska ta livet av mig. För så dåligt mår jag faktisk. Hon är inte helt ute och cyklar.
Men jag vill inte dö. Men jag orkar bara inte leva. Jag ska kämpa.
Jag är en fighter.
Men kolla på mig nu. Rödgråten, yr, skakig och rädd. Sittandes på en toa på 1 kvadratmeter. Så nedbruten. Trött.
Försöker samla mig så jag kan ta mig hem. Väl hemma vill jag bara krypa under täcket och gråta. Allt snurrar. Jag är så vilse.
Jag vill hem.
Innan jag gick sa psykologen att jag kunde ringa henne närsomhelst. Om jag behövde. Och frågade hur stor risk det var att jag skulle avboka nästa samtal och fly från situationen.
Mycket stor svarade jag, för detta är så jobbigt att möta. Men jag ska inte smita.
Jag kan inte, jag måste möta mina rädslor, annars överlever jag inte.
Publicerad 2013-04-09 20:21:00 i Allmänt,
Bra:
Att jag städade idag, blir mindre stressad när det är rent hemma.
Tack:
För att jag har kompisar som bryr sig.
Övrigt:
Jag gick upp 7.30 och har varit vaken hela dagen. Inga tupplurar eller powernaps.
Publicerad 2013-04-09 14:04:00 i Allmänt,
Jag fick redan som 2-åring reda på att vuxna inte går att lita på.
Misstron till vuxna startade tidigt för mig. Jag blev misshandlad av en vuxen på dagis. Hon hette Karin.
Jag minns inget av det hela. Jag har bara en minnesbild från dagis. Det är att jag befinner mig i ett mörkt rum. Jag står upp och har händerna mot en dörr med glasrutor. Jag gråter och tittar ut genom med båda handflatorna mot glaset.
Jag minns också att jag ofta vaknade mitt i natten och skrek.
Det är det som jag själv kommer ihåg. Det hela uppdagades när en förälder såg hur Karin misshandlade mig. Föräldern kontaktade min mamma och händelsen hamnade i lokaltidningen. Karin fick sparken.
Som barn led jag av nattskräck. Jag vaknade och skrek på natten som jag även minns lite av. Min mamma har berättat för mig att jag sa "Karin dum". Detta var innan sanningen kom fram.
Hur länge misshandeln pågick och exakt vad hon gjorde vet jag ej. Den incidenten som föräldern bevittnade var att; Karin lyft upp mig och kastat ner mig på en bänk.
Men som sagt, mina utbrott mitt i natten, utspelades innan föräldern såg vad Karin gjorde mot mig. Så det kan knappast ha rört sig om en engångsföreteelse.
Jag minns som sagt var inget mer. Detta var något jag fick återberättat när jag var mycket äldre.
Jag vaknar fortfarande mitt i natten och är rädd. Både mitt ex och min nuvarande partner har berättat att jag skrikit och varit rädd när de råkat väcka mig. T.ex. om de kommit hem sent och jag redan somnat.
Så Karin, den vuxna, satte en prägel på mitt liv, vuxna kan man inte lita på. Att jag dessutom fortfarande blir rädd mitt i natten kan bottna i misshandeln, en liten del iallafall.
Publicerad 2013-04-08 22:47:00 i Allmänt,
Förutom mitt en-gång-i-veckan-besök hos psykologen så medicineras jag rätt mycket. Enligt mig själv.
Finns många andra i världen som stoppar i sig betydligt mer piller än mig. Men jag jämför ju med mig själv.
Jag har aldrig ätit så här många mediciner på en gång.
- Dolcontin; morgon och kväll
- Lyrica; morgon och kväll
- Citalopram; morgon
- Saroten; kväll
- Morfin meda; vid behov ca 2-4 ggr per dygn
Sen tar jag prolaktas morgon och kväll, men det är ju ingen medicin. Det är bara en hjälp att bryta ner den förbannade laktosen som de trycker in i all medicin.
Varför, varför, varför har man laktos som fyllnadsmedel. Var femte svensk är laktosintolerant, har jag hört. Inte i en kvantitativ vetenskaplig studie, men i någon tidning har jag läst det. Möjligtvis hört på radio eller tv. "Buuu för laktos" hur som helst.
Alla dessa piller är min livlina. Men jag tycker inte om dem.
Jag behöver dem. Men jag oroar mig för hur de påverkar min kropp.
Och min hjärna.
Lite rädd. Ja, rädd.
Faktiskt.
Kan inte leva med dem och kan inte leva utan dem. De ger mig liksom falsk trygghet känns det som.
Men hellre falsk trygghet än ingen trygghet, just nu.
Ett steg i taget. En dag i taget. Ska bli stark.
Publicerad 2013-04-08 20:10:00 i Allmänt,
Bra:
Att jag gick upp 7.30 som planerat. Somnade inte om (på förmiddagen iallafall).
Tack:
För att jag blev född i Sverige. Att växa upp i en grotta i Afghanistan hade ju varit tungt.
Övrigt:
Hade väldigt svårt att komma på något till både "bra - och tackrubriken". Rätt händelselös dag.
Publicerad 2013-04-08 14:25:00 i Allmänt,
Var på gymmet idag. När jag byter om och gör min klar för att träna kommer två kvinnor in i omklädningsrummet. De talar ett annat språk och börjar skratta och tittar på mig.
"Vad har du för skor?" frågar en av kvinnorna.

Ja det här är barfotaskor förklarar jag stolt. De är mycket bra.
Då säger kvinnan att, det jag har på fötterna är skor för dagisbarn.
"Nej alltså det är träningsskor säger jag".
Kvinnorna talar med varandra på sitt språk och fnissar lite.
Jag går artigt där ifrån och ler mot kvinnorna, som förmodligen inte ville förolämpa mig - med det gjorde dem. Jag kände mig fetdissad av två främlingar som ifrågasätter mina skor.
Jag blir sur, på riktigt. Vadå dagisbarnskor.

De här skorna är hur bra som helst och kostar dubbelt så mycket som hela din outfit, från topp till tå, din tantusling!
Tänker jag tyst för mig själv.
Ställde mig på crosstrainern sen och körde igång. Men jag kunde inte sluta att tänka på vad den där dumma kvinnan sa om mina skor.
Nu frågar jag mig själv frågan: var det jag som överreagerade eller var hon faktiskt ett pucko?
Jag gillar mina skor.
Eller handlar det ens om skorna?
Publicerad 2013-04-07 22:44:00 i Allmänt,
Ska jag lyckas komma upp 7.30 och stanna uppe? Eller kommer jag ge vika och däcka igen?
Skulle vara fint om jag gick upp 7.30 och var uppe. En bonus skulle vara om jag också kommer iväg på en morgonpromenad.
Vi får se. Tänker inte lova mig själv något. Blir så besviken då.
Beundrar folk med självdiciplin. Som "bara gör" saker, alltså krävande saker. Typ att gå upp 5 på morgonen för att hinna träna innan jobbet till exempel. Var får de kraft ifrån? Är det där med självdiciplin medfött eller är det en egenskap man kan erövra?
Jag har nämligen jättelätt för att ge vika om något blir det minsta jobbigt eller obehagligt. Är det skillnad på att vara lat eller bekväm? Om något kräver mycket energi eller gör ont så undviker jag det så länge som det går.
Jag ser mig själv som en bekväm person, med dålig självdiciplin. Men jag skulle aldrig vilja kalla mig själv för lat. För mig är ordet lat ett laddat ord. Det beskriver ett beteende som jag inte vill ha. Lat är dåligt. En person som inte tar hand om sig själv och sina vardagssysslor.
Bilden jag får upp i huvudet är en medelålders överviktig man i smutsigt vitt linne, som sitter i en soffa och äter ostbågar.
Det är vad order lat betyder för mig.
Men är jag lat när jag inte går upp på morgonen? Eller är jag bekväm?
Men faktum är ju också att jag är ovanligt trött. Tröttare än någonsin. Energin hinner inte ens bli uppladdad innan den rinner ut. Känns som att jag går på minus hela tiden.
Ja, vi får väl se om jag finner svaren inom mig. Är mina vanor och beteenden direkt kopplat till utmattningsdepressionen (hoppas det) eller är jag l-a-t (hemska tanke)
Just nu, 22.55, vet jag iallafall en sak, med säkerhet - nu vill jag sova.
Publicerad 2013-04-07 18:46:00 i Allmänt,
Bra:
Har varit utanför dörren idag. Åkte till ett stort köpcentrum och strosade runt. Umgicks med flickvännens familj där.
Tack:
Till killen i tvspelsaffären som var väldigt trevlig och hjälpsam. Vid köpet drog han dessutom fram sitt eget klubbkort ur plånboken så jag fick hans rabatt på mitt köp.
Övrigt:
Kom upp 7.30 idag, äntligen. Men somnade igen mellan 10.30-11.30.
Publicerad 2013-04-07 17:09:00 i Allmänt,
Publicerad 2013-04-07 15:46:00 i Allmänt,
Idag gjorde jag affärer.
Spelaffärer.
Oskyldiga tvspelsaffärer.

Jag köpte två spel via blocket och ett spel i en riktigt spelaffär.
Jag prutade vid samtliga affärer.
Eller prutade, jag var väl bara extra trevlig. Och pratig.
Tänk vad långt man kan komma genom att vifta med ögonfransarna och ha "talets gåva".
Ser nu fram emot en avkopplande kväll med mysbyxor och tvspelande.
Publicerad 2013-04-06 20:39:35 i Allmänt,
Bra:
Att jag har gjort massor idag. Produktiv och effektiv. Bra att jag bröt min onda cirkel av slappande, sovande och degande.
Tack:
Till kompisarna på gamla gymmet, kul att träffa alla. Många kramar och klappar på axeln. Det värmde.
Övrigt:
Jag är sugen på choklad. Har en choklad i kylen, mjölkfri. Den kanske ryker.
Publicerad 2013-04-06 19:01:00 i Allmänt,
När jag väl kom upp ur sängen idag, efter en hel del spelande, var jag väldigt produktiv.
Har gjort mer idag än på hela veckan.
- Först kollade jag på tävling. Crossfit open 2013.
- Sen åkte jag själv och tränade. Skulle bara jogga lite. Råkade avverka en mil.
- Till sist käkade jag ute. Sushi.
- Och tjejen lyckades klämma ut de sista dropparna av energi (efter maten) när hon uppmuntrade mig att kolla på spel till mitt nya Nintendo 3ds. Smart drag av henne. Hon avskyr tvspel, men peppar mig att göra saker (och hon vet precis vad hon ska locka med).
Vi kollade i två olika affärer. Men jag fick beslutsångest - så det blev inget. Men jag har en lista på potentiella spel som borde falla mig i smaken. Det blir ett uppdrag vid senare tillfälle.
Men ändå, 4 olika (rätt krävande aktiviteter) är bra jobbat. Enligt mig själv.
Har ju mest varit inomhus i horisontalläge, bortsett från ett par promenader och besök på gymmet. Har ju inte "varit bland folk".
Helt slut nu. Men det är befogat.
Publicerad 2013-04-06 09:50:00 i Allmänt,
Hur kan det vara så svårt att komma upp kl 7.30 när jag oftast somnar 22. Det borde rimligtvis räcka. Eller?
Jag går ju upp 7.30 varje dag för att peta i mig morgonmedicinen. Jag har dessutom strategiskt lagt dosetten hallen, för att sen gå till köket och ta ett glas vatten.
Så jag går från sovrum, till hall, till kök.
Då borde man väl vara uppe liksom. Men jag vacklar som en zombie tillbaka till sängen och somnar om.
Kanske lika bra att ha dosetten och ett glas vatten på sängbordet.
Jag vill ju verkligen komma upp, för att sova bort hela dagen, men jag orkar inte. Tänker varje kväll att "yes imorgon då ska jag upp i tid, medicin 7.30, frukost 8.00, packa tränings väskan 8.30, klä på sig och dra iväg till gymmet 9.00".
Men nej. Här ligger jag kvar i sängen. Nyvaken.
Var är energin?
Har någon snott bensin ur min tank under natten eller?
Finns en risk att jag somnar om igen. Om inte kurret i magen blir alltför högljutt.
Publicerad 2013-04-05 20:11:29 i Allmänt,
Bra:
Jag tog två långa promenader idag. Frisk luft och lättare motion. Bra för kropp och själ.
Tack:
Till killen som sålde mig ett Nintendo 3ds med många tillhörande spel. Jag skickade pengar i förväg och kunde bara hoppas på att paketet skulle komma. Han höll sitt löfte.
Övrigt:
Somnar nog med Nintendot i händerna ikväll. Jag är snart 30 men älskar tv-spel. Erkänner.
Publicerad 2013-04-05 18:41:00 i Allmänt,
Det gick bra hos psykologen idag. Vi diskuterade hur de två skilsmässor som jag upplevt har påverkat och präglat mitt liv.
Första skilsmässan var vid 10 års ålder. Då separerade min mamma och pappa.
Andra skilsmässan inträffade vid 23 års ålder. Då separerade min mamma och hennes man (som hjälpt mig med mina läxor, baddat mina myggbett med konjak, övningkört med mig, fixade in mig på arbetsmarknaden, cyklade med mig till Shell för att köpa godis sent på kvällen, och så vidare...)
Två så kallade manliga förebilder som bara har stuckit. Övergivit mig utan att se sig om.
Min biologiska pappa återkom dock, efter ett par år, och finns i mitt liv idag.
Han är min pappa, men vi har en märklig relation. Ganska krystad.
Han ställer upp ekonomiskt och så. Men vi känner inte varandra särskilt bra.
Jag känner mig ofta besviken. För han vill aldrig ses eller umgås.
Men när jag får gallstensanfall och blir inlagd på sjukhus, dyker han upp (på två röda) med en sprillans ny laptop.
Men stannar inte ens 5 min.
Jag tror att har gör sitt bästa efter sin förmåga.
Men det känns alltid konstlat. Jag vet inte mycket om honom. Jag tror inte han har koll på mig heller.
Men han fick väl ingen bruksanvisning när jag föddes sommaren 83.
Men känslan av att vara liten, ensam och övergiven har etsat sig fast i min själ.
Och den andra snubben, som jag växte upp med, gick verkligen bara upp i rök. Han har haft alla chanser i världen att kontakta mig. Har haft samma bostadsadress, samma email och samma mobilnummer.
J-vla svikare. Betydde jag ingenting?
När pappa fick reda på min utmattningsdepression bad han mig boka en drömsemester till mig och min tjej, på hans bekostnad.
Han försöker.
Min mamma ska vi inte ens tala om. Det blir ett kapitel för sig.
Publicerad 2013-04-05 13:12:00 i Allmänt,
Jag har varit på en promenad. Närmare bestämt en 8 km lång promenad i vårsolen. Ensam.
Jag såg många spår av andras promenader längs vägen. Skoavtryck, stora och små.
Olika tassavtryck.
Hästskoavtryck gör mig glad. De väcker många minnen och känslor.
Jag älskar hästar. Men är ju som sagt allergisk.
Så j-vla orättvist.
Hästskospåren är fina. Jag gillar formen.
Det är något alldeles speciellt.

En skithög.
Uh vad äckligt, tänker vilken sund människa som helst.
Även jag.
Men jag får även andra tankar. Den skithögen framkallar fler känslor än äckel.
Jag fylls av glädje och kära minnen.
Sjukt att man kan bli glad av en anonym skithög.
Alltså bajs är ju äckligt, men minnen från min tid som stalltjej väcks till liv.
Tänker på mysiga ridturer med min älskade ponny. Min bästa vän.
Han som försvann.
Publicerad 2013-04-04 20:34:50 i Allmänt,
Bra:
Jag har tränat idag. Kondition på hotellet innan jag åkte hem. Sen styrka på mitt vanliga gym. Känns bra att ta hand kroppens byggnation.
Tack:
Till den underbara servitör som charmade ihjäl mig på hotellet idag. En väldigt graciös femenin gay-man från Thailand. Han var hysteriskt rolig och blev som tokig i mig. När jag skulle checka ut rusade han emot mig och viftade med händerna, "vänta vänta". Han tog upp sin mobil och bad sin kollega ta kort på oss. Han gjorde min dag.
Övrigt:
Trots den urusla starten på dagen så satte det inte ton för resten av dagen. Träffade thaimannen som gjorde mig glad, tränat 2 ggr, kört 1 diskmaskin och 3 tvättmaskiner. Den mest produktiva dagen sen kraschen. Dessutom är ett paket på väg till mig med DHL...
Publicerad 2013-04-04 13:43:00 i Allmänt,
Skönt att vara hemma igen. Har packat upp kört igång ett tvättmaskin.
Min psykolog ringde. Tiden vi hade bokat funkade inte.
Jag känner mig så låg att jag knappt höjade ögonbrynen när jag lyssnade av meddelandet som lämnats på mobilen. Annars hade en sådan sak utlöst stress hos mig.
Det hade kört ihop sig med sjukfrånvaro och andra patienter och ditten och datten. Hur som helst fick jag en tid kl 8.00 imorgon bitti.
Tänkte ringa och tacka nej. För att det är så tidig.
Men jag såg min chans att få en mental spark i baken och komma upp i tid.
Så jag inte sover bort hela dagen.
För då har jag liksom ett mission som gör att jag måste kliva upp när klockan ringer imorgon.
Som sagt, skönt att vara på hemmaplan. Är fortfarande inte säker på om hotellvistelsen var en bra eller dålig idé. Hade nog uppskattat allt mer om jag hade mått bättre.
Kanske.
Jo, troligtvis.
Publicerad 2013-04-04 09:26:00 i Allmänt,
Nu har jag packat ihop mina saker. Klockan tolv idag är det utcheckning. Funderar just nu ifall de här dagarna på hotell var en bra eller dålig idé.
Igår låg jag ju och grät helt utan anledning. Då hade det varit tryggare att vara hemma.
Men visst, frukostbuffen och maten här är ju suverän. Åh andra sidan gör jag god frukost hemma och frugan gör alltid fenomenal mat hemma. Hon skulle sopa mattan med alla på Sveriges mästerkock. Eller så är det just så att hon alltid lagar just det JAG tycker om (och tål).
Att ha en träningsanläggning en trappa upp, går i och för sig inte att slå. Det är kanon. Bara att svida om på rummet och sen gå upp och köra.
Men självdisciplinen lyser med sin frånvaro, så jättemycket träning har det icke blivit. Men lite.
När man talar om trollen, så ska jag göra ett sista ryck på gymmet. Försöka boosta självförtroendet lite efter den uteblivna morgon promenaden.
Nu kör vi, önska mig lycka till.
Publicerad 2013-04-04 08:31:55 i Allmänt,
Kom inte upp ur sängen imorse, för att ta min inplanerade morgonpromenad.
Jag orkade verkligen inte. Väckarklockan ringde, men det var totalt omöjligt att stiga upp.
Att jag dessutom hade skrivit det igår gör saken ännu värre.
Bröt ett löfte till mig själv.
Känns som ett misslyckande.
Ingen bra start på dagen.
Publicerad 2013-04-03 21:33:00 i Allmänt,
Bra:
Jag åt middag ensam i restaurangen. Att gå ut och äta själv är absolut inte min starka sida. Men jag face:ade my fear och gick ner till restaurangen och åt middag i sällskap med min laptop (så helt ensam var jag inte)
Tack:
Till tjejen som kom och sov hos mig, för jag var ledsen och grät i telefonen.
Övrigt:
Har siktet inställt på att ta en morgon promenad. Känns som en bra start. Måste kompensera för denna gedigna slappar-dag.
Publicerad 2013-04-03 19:48:44 i Allmänt,
Denna dag har hittills gått ovanligt trögt. Vaknade runt 7.30, då jag vaknar varje dag för att ta min medicin.
Låg och kollade på tv en stund, sen släpade jag mig ner till frukostbuffen. Det glutenfria brödet var så hårt att man kunde ha slagit ihjäl någon med det. Men det spelade kanske ingen jättestor roll. Det blir nyttigare frukost utan bröd ändå.
Efter frukosten gick jag upp och la mig igen. Kollade på netflix någon timme. Sen skulle jag bara blunda lite. (Kände mig så oförklarligt trött, så tidigt på morgonen?) Så jag blundade... och vaknade två timmar senare.
Återgick till att titta på serier på Netflix, har fastnat för serien "Lie to me". Kände att jag var hungrig med orkade inte bry mig riktigt. Efter mycket stånk och stön kom jag ur sängen och gick och köpte två kycklingklubbor, en ask vindruvor och en red bull.
Seriös lunch? Nej. Men det var gott.
Sen hamnade jag i soffan på rummet. Ett steg ifrån sängen iallafall. Mest för att jag skulle kunna äta ordentligt. Fastnade i ett avsnitt Lyxfällan på 3:an.
Jag kände mig fortfarande trött. Trots käk och energidryck.
Men jag hade bestämt mig för att gå upp på gymmet.
Jag tvekade bådeen och två gånger.
Hade så svårt att få på mig träningskläder och komma igång. Kom på massa annat jag behövde göra på rummet. Typ organisera ladd-sladdar och puffa kuddarna.
Till slut kom jag upp på gymmet och ställde mig på crosstrainern. Det kändes som att cykla i sirap. Det gick oerhört trögt och träningsglädjen låg på minus.
Men jag lyckades stå kvar och trampa på, eftersom det fanns tv i maskinen så jag kunde kolla på "totally outrageous behavior och road wars". Folk har lyckats filma när riktiga dumskallar gör otroligt dumma saker samt folk med alkohol- och narkotikaprolem som gör bort sig hos polisen.
Andras missöden kanske kan få mig att må bättre?
Efter avklarad träning gjorde jag iordning två knäckemackor med jordnötssmör och banan. Åt lite fler vindruvor. Sen somnade jag IGEN.
Vaknade 1 timme senare. Mosig.
Publicerad 2013-04-03 16:46:00 i Allmänt,
Skrev just ett jättelångt inlägg om en väldigt privat del av mitt liv. Men jag vågade inte publicera det. Rubriken var "Identitetskrisen 2010".
Den handlade om hur jag, som superhetero, blev blixtförälskad i en tjej. Helt utan förvarning. Hela världen vändes upp och ner. Jag hade varit tillsammans och förlovad med min dåvarande kille i 7 år.
Vi hade levt i 7 år ihop. Bodde ihop, hade gemensam ekonomi, planerade bröllop och barn.
Då kom hon in i mitt liv, med dunder och brak. Jag krigade mot mig själv, mot henne, mot mina egna fördomar. Mot allt. Existensfrågor snurrade i huvudet på mig. Vem är jag? Vad är jag? Hur gör jag nu?
Jag är än idag inte helt klar med det där, verkar det som. Jag är fortfarande inte helt "öppen" med min läggning. Eller vad man nu ska kalla det. Jag råkar vara ihop med en tjej just nu, vill inte bli stämplad för det.
Jag har aldrig ångrat någonting. Eller jo, jag ångrar dock att många fick lida i processen. Det var inte bara jag,
utan även han,
och hon.
De fick lida av mitt inre kaos.
Men...
Jag och tjejen lever lyckliga ihop idag.
Ex-killen lever också lyckligt idag, han träffade en tjej och startade familj med henne. Jag är glad för hans skull.
Jag har fått en jättefin flickvän och vi planerar också en framtid ihop, med familj och allt. Vi vill leva ett "helt vanligt" liv, att vi båda råkar vara tjejer gör att processen blir lite mer komplicerad.
Men det går.
Publicerad 2013-04-03 11:57:00 i Allmänt,
Jag har tidigare skrivit om att det känns som att man färdas (i bil) på en väg genom livet.
Man åker vilse ibland, kör på ett gupp och annat gupp, kör av vid fel avfart och så vidare.
Man kan få problem med bilen, något kanske går sönder. En punktering är snabbt åtgärdat, medan problem med motorn är allvarligare problem. Hur som helst;
Jag har ju äntligen blivit stoppad, för jag körde alldeles för fort.
Eller om man vill vara ännu mer dramatisk så kraschade jag in i en betongvägg.
Det som gick att samla ihop av min trasiga kropp ligger nu i en hög.
På marken.
Arbetet med att bygga ihop mig igen har just börjat.
Och det känns, i ärlighetens namn, som ett sjukt jobbigt arbete.
Långdraget och slitsamt.
Publicerad 2013-04-02 21:55:00 i Allmänt,
Ikväll har jag en övernattare på rummet. Vill inte sova ensam (inte hon heller för den delen). Tjejen
Så det blir en win win situation.
Känner mig rätt nedslagen efter läkarbesöket.
Är i stort behov av att bli pussad på. Och vara lilla skeden.
Ja det är alltså tjejen som kommer på besök
Min tjej.
Publicerad 2013-04-02 20:28:00 i Allmänt,
Bra:
Läkaren tog mig på allvar.
Tack:
För att jag fick ett nytt rum efter att ha hittat en äcklig hårtuss i min säng, av annan färg och struktur än min egen. Fick ett lyxigare rum som kompensation. Mjuk och skön säng, min rygg säger tack.
Övrigt:
Köpte 2 träningstidningar om löpning idag. Söker inspiration och motivation. Fick även med mig ett par löparstrumpor.
Publicerad 2013-04-02 16:00:08 i Allmänt,
Ja, läkarbesöket gick bra. Eller dåligt? Jag bröt ihop. Grinade ihjäl mig och fick inte fram många ord.
Det som är bra är att hon tog mig på allvar. Det dåliga är att jag faktiskt ÄR deprimerad. Stressad och utbränd visste jag. Men jag ville slippa deprimerad.
Men faktum är ju att jag mår jättepyton. På riktigt. Och är genomgående nedstämd.
Samtalsterapi och antidepressiva.
Publicerad 2013-04-02 12:18:00 i Allmänt,
Idag var hotellets restaurang öppen. Jag skulle ha min hälsosallad som jag inte fick igår.
Den var slut. Trots att jag var först i kön. What the f...
Fick en annan meny. En högrevsgryta. Mjölk och glutenfri enligt personalen. Hoppas de har rätt. Annars visar det sig snart. Och då tänker jag inte använda min egen toalett på mitt rum. Då tänker jag äckla ner hotellets allmänna toalett.
Efter att man beställt och betalt får man en liten sten med ett nummer, så servitören ska veta vem som beställd vad. Gissa mitt nummer.
Tretton.
Just det, 13, av alla nummer som finns i världen.
Otursnumret. Vad är oddsen?
Jaja, vem bryr sig. Maten var god.
Hoppas hälsotallriken finns imorgon då. Tredje gången gillt.
Publicerad 2013-04-02 11:38:00 i Allmänt,
Hade läkartid per telefon idag. Med min smärtläkare på smärtkliniken. Jag har fått ett upptrappningsschema på Lyrican. Jag fortsätter med Saroten, Dolcontin och Morfin meda som vanligt. Ny teletid nästa vecka.
Sedan har jag vanligt läkarbesök idag kl 13.30, med min husläkare. Där ska vi väl diskutera mitt tillstånd och sjukskrivning. Det är nämligen så att smärtkliniken inte skriver några intyg.
Så vi får se hur det går. Känns jobbigt faktiskt. Är typ nervös. Mest för att inte bli betrodd. Och för att bli koko i huvudet av allt detta.
Tänk om hon säger; "Nej det är bara att sätta igång att jobba nu, ryggvärken går inte att fixa, lär dig leva med det".
Om hon säger så går jag och gräver ner mig någonstans. Jag är så rädd.
Skakar i hela kroppen. Usch...
Publicerad 2013-04-01 21:00:00 i Allmänt,
Bra:
Jag fick mental styrketräning idag. När hotellets lunchrestaurang plötsligt var stängd - vid lunchtid. Höll mig ganska lugn. Lugnare än vanligt. Tog det ganska bra, eller väldigt bra för att vara jag. Faktiskt.
Tack:
För att min "do not disturb"-skylt respekterades av hotellpersonalen. Ingen störde.
Övrigt:
Hoppas jag sover bättre inatt. Tänkte gå ner till repan och fråga om man kunde få låna en extra madrass. Orkade inte.
Publicerad 2013-04-01 20:43:00 i Allmänt,
Har precis löst mitt problem under hotellnätterna.
Min Ikea-lampa lämpad för 3-åringar råder bot min mörkrädsla.
Just det.
Problemlösningsinriktad som sagt.
Publicerad 2013-04-01 18:34:00 i Allmänt,
Att skratta ska tydligen vara ett bra botemedel mot depression.
Har jag hört.
Jaha. Vad ska man skratta åt då?
Andra människor som trillar. Ja.
Djur som busar kan också vara kul.
Publicerad 2013-04-01 13:24:00 i Allmänt,
Klädde på mig. Tog hissen ner till hotellets restaurang.
Tomt.
Sen gick en anställd förbi. "alltså det är ingen lunch idag"
Nehe...?
Tog mig till närmaste affär och köpte lunch. Detta var ju nästan samma sak som "Quinoasallad med spenat, gulbetor, sugarsnaps och rostad paprika samt inkokt lax". Det var liksom det jag hade räknat med.
Eller?
Syns quinoan och laxen på bilden?
Nej?
Men zooma då.
Syns det nu då?
Fortfarande inte?
Putsa glasögonen.
Näää, för lunchen var visst inställd idag.
Publicerad 2013-04-01 11:38:00 i Allmänt,
Somnade visst. Hoppsan.
Jag tror inte att jag får kalla det powernap.
En powernap ska vara typ 15 minuter.
Tror jag. Eller är det ännu kortare?
Min varade i 90 min.
Kanske ska se mig om efter lunch.
Hungrig.
Ska bara kravla mig ur sängen. Eller bestiga Mount Everest. Typ samma sak.
För mig.
Publicerad 2013-04-01 10:06:00 i Allmänt,
Inomhus.
På hotellets löpband.
Sov dåligt. För hård säng. Sen låg jag och tänkte. På jobbiga saker. Låg och oroade mig för framtiden.
Och rädslor.
Vad jag oroar mig för? - Allt.
Vad jag är rädd för? - Det mesta.
Fick skavsår av promenaden.
Det svids.
Aj.
Publicerad 2013-04-01 06:30:00 i Allmänt,
I mina barndomsår var jag väldigt mörkrädd. Inte så konstigt kanske. Många är ju det.
Jag sov med lampa eller tv på under hela under väldigt lång tid. Kanske ända fram till tonåren. Minns faktiskt inte riktigt.
Men jag har ett tydligt minne av att jag har MTV på hela natten. När kom MTV till Sverige? Jaja, hur som helst. Sen försvann väl rädslan för mörkret någon gång i tonåren. Sov utan lampa och tv. Sen levde jag lycklig i alla mina dagar. Slut.
Nej, min mörkrädsla gjorde comeback nu i och med utmattningsdepressionen. Aha. Okej. Det var ju lämpligt.
Happ.
Bara att tända en lampa då.
Någon mer rädsla jag överkommitt som tänker knacka på dörren?